Jag vill börja med att skriva att detta är mina och enbart mina funderingar. Med ett antal olika familjetyper, färger och storlekar på våra hundar, så är jag van att domaren i utställningsringen inte alltid tycker som jag. Alla har sin preferenser hur deras typ av golden ser ut – oavsett inriktning på aveln. Men ska en rasstandard verkligen kunna tolkas så olika, beroende på vem som dömer i ringen? Det märks inte minst om man är på utställning två dagar i rad. Det är sällan samma kritik som skrivs och variationerna i kritiken gör att man kan fråga sig om det verkligen är samma hund som ställts.
Ett stycke från rasstandarden:
”Golden retriever skall vara symmetriskt byggd, välbalanserad, kraftfull och aktiv med flytande rörelser. Den skall utstråla sundhet och ha ett vänligt uttryck.”
Jag inser att Lanson är en långt nättare typ, än den som vanligtvis ses i utställningsringen. Han ligger absolut i det undre spektrat på höjdangivelserna med sina 57 cm, men ändå inom de efterfrågade 56-61 cm som anges. Han är en symmetriskt bygd hund utan några överdrifter. Och som grädde på moset dessutom har de rätta arbetsegenskaperna. Min fråga, behöver en 13 månaders hund vara färdig? Eller en ännu bättre fråga, bör de vara det?
Förr som nu, så är våra hanar långt mindre i storlek/massa än de andra i ringen. Oftast är till och med valpar 6-9 månader större än våra vuxna och Lanson må vara en lättviktare i ringen med sina 27 kilo, men min gissning är att hanhundar i samma ålder ligger på minst 10-15 kilo över honom. Hur blev våra golden så stora? Är det något att eftersträva i en jakthund? Eller för den delen i en hållbar hund överlag? Och vilken hund håller sig bäst inom rasstandarden?
Också från rasstandarden:
”Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande samt förmåga att utföra sitt traditionella arbete.”
Här har vi ju alla tolkningsföreträde, men jag har svårt att se hur vissa fel är mer godtagbara än andra. Jag är medveten om mina hundars brister i exteriören, men det är sällan det blir nedslag för lite för mycket vinklar eller att de är för långa länden. Fel som lätt skulle kunna likställas med lite sämre vinklar eller mindre storlek. Kanske skulle det införas måttstock på utställningar? Det hade verkligen visat svart på vitt om hundarna ligger inom ramen för vår standard.
Eller än värre, hundar med dålig mentalitet, som ändå premieras eftersom de är snygga/har rätt handlers. Jag har varit på utställningar där det givits både CK/CERT till hundar som nästan kryper i ringen, backar från domaren eller som morrar på andra hundar under konkurrens. Det går under diskvalificerande fel, men som ändå på något sätt släpps igenom. Det är väl åtminstone en punkt i standarden, som inte är upp till tolkning?
Människan natur är att välja det som tilltalar dem bäst och det som ger framgång. I ringen bestäms den standarden till stor del av de som dömer och till viss del även av de som ställer. Visas bara en viss typ/inriktning, så kommer det bli sanningen oavsett om det stämmer eller inte. Detsamma gäller på jakter, prov eller tävlingar.
Lydnadslandslaget består mest av BC, betyder det att det inte går att tävla framgångsrikt med andra raser? Eller sätts bedömningskriterierna utifrån hur en BC utför momenten och därmed gör att allt annat får nedslag? Eller är labbens arbetssätt på prov/jakter, det enda rätta och därför bör alla som vill hålla på med retrieverarbete, hålla sig till den rasen? Ju mer variation, desto större bredd/förståelse för att det kan finnas mer än en framgångsrik inriktning i aveln. I alla fall vill jag tro att det skulle kunna vara så.
Som avslutning vill jag återigen påpeka att detta är mina högst personliga tankar. Jag har inte utbildat mig till domare i någon sport, men jag kan ändå ha åsikter om bedömningen i alla de grenar vi deltar i. Detta ska snarare ses som ett diskussionsinlägg, där man kan bolla idéer fram och tillbaka. Allt för vår fina ras.
Lämna en kommentar