När det kommer till hundträning så finns det inga enkla genvägar. Snabba lösningar absolut, men troligen inget som kommer hålla i längden. Att våga misslyckas är en del av utvecklingen – det betyder inte att du som hundförare, eller din hund för den delen, är dålig. Det är helt enkelt ett kvitto på var er båge spänts till maxgränsen. Maxgränsen vid just det träningstillfället.
Det fina med kvitton och maxgränser är att du vet var du bör lägga fokuset i din träning och därmed också kunna flytta dina gränser. Visst det är självklart bekvämt att alltid lyckas, men träningar där allt flyter på är inga pass som utvecklar eller flyttar några gränser – de är enbart underhåll av det ni kan.
När jag började träna hund så var det oerhört viktigt för mig att alltid lyckas. Jag kommer ihåg när jag och Bacardi åkte hem från Talanglägret och jag kände mig helt nedtryckt i skorna. Jag minns att jag grät när jag pratade med Lasse – min grymma hund hade inte alls varit grym den helgen. Men tittar man i backspegeln så hade hon inte vilat en sekund på dessa två dagarna och då är det kanske inte så konstigt att saker och ting inte funkar. Lägg till pressen på att prestera, så gör det ju inte saker och ting lättare förstås.
Som tur är så är hundar väldigt förlåtande och nästa träningspass hemma, så var hon som vanligt igen. Det betyder inte att vi inte hade både toppar och dalar, för lika höga som topparna kunde vara, lika djupa blev dalarna. Jag kan inte räkna antalet gånger under min tävlings-/träningskarriär, som jag velat lägga ner allt vad hund heter. Men sedan vaknar mitt jävlar anamma och jag klurar på olika lösningar till problemen. Oftast hittar jag nyckeln, men ibland får jag sätta mig på min kammare igen och fundera ett eller flera varv till.
Nu har jag kommit till den insikten att jag oftast testar det svårare alternativet först. Funkar det så är det ett jättekliv framåt. Funkar det inte så kan man alltid backa bandet. Låser det sig helt så avslutar jag passet och gör något annat istället. Och jag har även blivit bättre på att inte bli besviken, på mig själv vill säga – hundarna är jag sällan besviken på. Tyvärr så fattar hundarna inte att det inte är dem jag är frustrerad på, utan de känner bara att jag inte är nöjd. De tar för givet att det är dem jag är missnöjd med och blir osäkra. En osäkerhet som kan ta sig många olika uttryck i exempelvis ljud, tempo, tänka själv, låsa sig, äta gräs – listan är som ni förstår lång.
Hur löser man det då? När man spänt bågen lite för hårt? Blivit frustrerad och kanske pressat mer än vad hund eller ni/jag kan? Jo, vi ger er oss själva en klapp på axeln och inser att vi inte är mer än människor. Människor felar och människor fastnar i det som varit. det fina är att det gör inte hundar. Hundar lever i nuet och om vi bara släpper det som varit, så brukar saker och ting lösa sig ganska bra självt. Och glöm inte – backa alltid bandet! Träna hunden som den inte kan momentet (i mitt fall är det inte så svårt, för det är ofta en verklighet) och låt den känna sig som en oövervinnerlig superhund lite nu och då. En egoboost är aldrig fel och även om ständiga egoboostar kan göra oss odrägliga, så kan det vara trevligt att ibland känna sig som en VM-vinnare.
Imorgon? Ja, imorgon är en annan dag. Kanske en dag som stärker eller en dag som gör oss ödmjukare – för de dagarna behövs också. Det är de sistnämnda dagarna som är en del av utvecklingen. Som tar oss en bit längre i vår träning. Som gör bågen maxgräns lite tåligare.
Önska inte en enkel väg – träna för den svårframkomliga.
Lämna en kommentar