Med uppflyttningsresultat i startklass, så är det dags att sätta sikte mot klass I. Onsdagen bjöd på solsken och lite barmark, så vad bättre än att sätta ut en ruta på appellplan. Sagt och gjort rutan monterades upp och hunden hämtades ut. Eftersom vi bara kört rutan en gång tidigare, backade jag bandet och lade in en belöning där jag vill att slutpunkten ska vara, dvs dit hunden ska springa, medan Jäger tittade på. När jag ställde upp jämte honom mumlade jag ”var är rutan”, mitt uppmärksamhetsord för att han ska börja leta efter de fyra konerna och då är ju egentligen tanken att han ska titta ut mot rutan, för att sedan skickas dit. Det var väl inte riktigt så det gick till, men jag hoppas och tror att vi kommer dit så småningom.
Efter att han hämtat leksaken, så testade jag att skicka honom dit en gång till, trots att det inte fanns någon retning. Visst han stannade upp halvvägs, men när jag inte sa något, så valde han att fortsätta ut mot rutan, vilket naturligtvis belönades rikligt och som avslutning smög jag återigen ut leksaken, ställde upp och skickade honom till rutan och den väntade belöningen.
Vi passade även på att testa runda och detta passet började jag lägga på mitt kommando när han gjorde själva rundningen. Omedvetet så ställde jag upp konen i jämnhöjd med hindret, vilket hade varit enormt svårt för mina andra hundar, men med tanke på att jag inte tränat speciellt mycket hopp, så drog konan mer – något vi verkligen har nytta av fram igenom.
Nu ska jag försöka strukturera upp vår träning, så jag får in både lydnads- och jaktbiten, men med dagar som blir ljusare och så fort snön behaga försvinna, så ska väl det lösa sig det med antar jag. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar