Jaktprov innebär som alltid tidiga morgnar och lång resväg. Gårdagens debut i Danmark var inget undantag (även om vi denna gång faktiskt fick lite sovmorgon och inte behövde stiga upp förrän kl 06.00). Jag & Limon mötte upp Dea & Stjärna, som även de debuterade i ÖKL, i Malmö för vidare färd mot Avnstrup. SMHI hade utlovat regn hela dagen, men någonstans på vägen hade vädrets makter ändrat sig och solen strålade när vi kom fram till provplatsen.
Med höga startnummer (tredje sista och sista par), så beredde vi oss på en lång väntan. Kollade provupplägg, överlade hur vi skulle föra hund, kollade på provet igen och ändrade lite till. In i det sista så ändrade vi på detaljer – allt för att ge våra unga hundar den bästa möjliga förutsättningen.
Provet började med en enkelmarkering på land. I Danmark är det lite annorlunda när det kommer till kast och skott, eftersom fågeln kastas först och när det är högst upp i sin båge, så ”skjuts” den. Det gäller alltså att hunden hela tiden har rätt fokus och jag tror aldrig jag varit så glad för mitt ”pass”, som jag var då. Jag riktade upp Limon mot kastare (och från vattnet, som gjort att en del hundar haft felfokus), fick till ett vältajmat ”pass” och skickade Limon på markeringen. Full fart ut, spik och full fart hem.
När den var inne vände vi 180° för att hämta in landdirigeringen. Inte så svår längd mässigt, men den låg i en hyfsat brant sluttning, men sidvind från höger, massor av spår från alla som gått ner till fotgåendet, en utläggare som stod nere vid vattnet, ja ni fattar. Både jag och Dea hade bestämt oss för att övervinkla, dvs skicka mer åt höger än rakt fram, för att kompensera för all dragning.
Tyvärr så fick jag ytterligare en störning åt fel håll då paret i söket använde pipan på sin hund och Limon helt låste ner åt vänster. Provade att rikta om, men var sedan tvungen att skicka henne. Självklart föll hon ner åt vänster och det krävdes två stopp/omdirigeringar innan jag fick henne i rätt område och även om hon inte gick spikrakt ut, så visade hon en enorm lyhördhet samt styrbarhet.
Nu till dagens tuffaste utmaning – dubbeln på vatten som fällde de flesta ekipagen under dagen. Vi stod säkert 40 meter upp på land och den först kastade hade visserligen ett dolt nedslag, precis som nummer två, men den hamnade så att den var lätt att se när hunden väl kom ner till strandkanten. Om den hämtades in först, fick hundarna väldigt sällan in den sist kastade, som helt doldes av buskar i nedslaget och där kastaren vänligt nog flyttade sig och ställde sig i den enda öppningen som fanns, så vi bestämde oss för att sist kastad måste bli först in, för att vi skulle ha en chans att lyckas.
Sagt och gjort, när den först kastade (en duva) landat i vattnet och Limon fått markera den, så vinklade vi bort från den och mot den svårare andramarkeringen. Limon är inte helt van vid att flytta runt i markeringsarbetet och trodde för en sekund att hon skulle springa, men som tur var kom hon på sig själv, flyttade istället med mig och uppmärksammade kastet tack vare ytterligare ett vältajmat ”pass”.
När jag sedan skickade såg jag till min lättnad att hon drog ytterligare vänster och därmed bort från ”faran” av den först kastade markeringen. I och med hennes problem med vatten, så visste jag inte huruvida hon skulle gå i (med tanke på hur lång sträcka det var ner till vattnet, så fanns det ju gott om tid att tänka), men hon spikade markeringen och satte full fart hem för att lämna av. Riktade henne mot duvan och hon låste, men jag såg redan när hon sprang ut att hon var lite tveksam.
Väl nere vid strandkanten, vinklade hon höger och försvann bakom buskagen. Här gällde det att vara kall, för att gå in och styra henne, skulle nog troligare stjälpa än att hjälpa. Nej, det vara bara att stå med pipan i munnen och vara beredd att trycka ut henne om hon skulle komma ut i gattet och bli synlig. Som tur var behövdes inte det, utan hon löste det fint på egen tass. Puh!
Nu fick vi vänta lite på en parkamrat, innan det var dags för sista delen av provet, fotgående (c:a 50 meter, riktat närsök (c:a 15×15 meter med tre kaniner) och det avslutande söket (fältsök med högt gräs) – delar som Limon genomförde med bravur. Ett litet svettigt ögonblick i söket, där hon kom av sig vid en sothöna och verkade fundera på om det verkligen skulle ligga så mycket vilt så nära, men hon kom till sans, plockade upp den och kom hem med den. Inte okej att skrämmas så!
Det blev ett ”flott förstapris” för Limon och ett ”suveränt” dito för hennes halvsyster Stjärna. 37 starter, sju förstapris varav systrarna grus stod för två av dem. Vilken debut!
Lämna en kommentar