Förra veckan gick verkligen i hundträningens tecken. Peppen efter framgångarna på KM har varit enorm, så i måndags testade jag först vad vi stod vad gällde dolda dirigeringar och sedan satte jag mig för att kolla vilka prov vi kan delta på. Inte så många visar det sig, så det blir till att göra det bästa av dem som finns.
Först ut blir Goldenspecialen, för i och med att Limoncello inte har någon som helst päls, så finns där heller ingen chans på att vinna DP (dual purpose), vilket gör att jag flyttar upp henne i öppenklass. Då får jag ett bra kvitto på vad två veckors dirigerings- och markeringsträning kommer göra. Efter det är det ytterligare två veckors träning till ÖKL-debut i Danmark, fyra till ÖKL-debut i Sverige och fem till KKL-start.
Här hemma har vi tränat på mycket dolda dirigeringar – dels ute på öppna fält, dels med ett eller flera terrängskiften. När hon inte har en susning så går det faktiskt oförskämt bra, men så fort hon tror sig veta (ex om vi lagt ut en memory eller skickar i närheten av ett ställe hon tidigare hämtat på), så börjar hon tänka själv, ignorera signaler och mer eller mindre gå ur hand. Något jag måste tänka på och antingen hitta helt nya platser de närmsta veckorna, eller medvetet använda de gamla platserna som en störning.
Igår kördes Limon och Stjärna i par på ett ÖKL-upplägg. Vi hade börjat med att lägga ut en memory på andra sidan sjön (c:a 90-100 meter) och sedan fick ”småtjejerna” sitta i bilen medan vi körde Havana & Pärla, vilket innebar nästan en timmes suddning innan det var dags för Limon att hämta vattendirigeringen (innan dess hade Stjärna hämtat en dubbel på land).
Att få i henne i vattnet var inga större problem. Jag fick stötta henne då och då, men i övrigt tuffade hon på fint. Sedan kom vi till den här ”tänka själv”-biten och hon började styra bort från den tänkta linjet. I och med att hon var så långt ut, så valde jag att släppa henne, för att sedan styra henne rätt när hon väl kom upp på land – ett beslut som hade kunnat bli ödesdigert. När hon väl skulle ta sig upp på land så valde hon ett dumt ställe, gled ner i vattnet igen och öronen fylldes snabbt med vatten. Hon glömde av att simma för att skaka ut vatten, vilket gjorde att hon gång på gång sjönk under ytan.
Som tur var gick det bra och som tur var såg jag inte hur illa det var, för då hade vi haft stora problem med tanke på att hennes vattenpassion inte är på topp. Med lite stöttning av Dea fick vi in apporten och det slängdes ut en ny (för Limon dold), som hon skulle hämta lite senare. Innan dess var det dags för dubbel på vatten för Stjärna, dubbel på land för Limon och vattendirigering för Stjärna, något båda tjejerna satte perfekt!
Medan Stjärna hämtade sin dirigering fick Limon titta på. Vanligtvis låter jag inte mina hundar kolla när andra gör dirigeringsarbetet, eftersom jag inte vill att de ska härma, men i detta fallet gjorde jag ett undantag, då det viktiga var att få henne över till andra sidan, så den föregående händelsen inte skulle sätta för djupa spår. Limon tuffade på som om den tidigare incidenten inte hänt överhuvudtaget. Trots detta valde jag att stötta/berömma hela vägen över och även om hon inte gjorde den snabbaste vattendirigeringen, så gjorde hon den. Så stolt över min lilla kämpe!
Vattemarkeringarna gjorde hon riktigt fint (dvs efter jag avstyrt att man inte springer längs strandkanten för att hitta en närmre väg till markeringen), början av söket likaså, men efter några vilt tog det stopp. Den mentala uthålligheten är inte på topp efter valparna, vilket är något vi får jobba på. Tror dock att hade inte den första vattendirigeringen tagit så mycket energi, så hade hon hållit hela vägen in i kaklet.
Nu blir det lite träning idag och sedan lite välbehövlig vila i några dagar, innan vi drar igång med fler dolda dirigeringar på både vatten och land. Målet är ett 1:a pris på GS – ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar