”Focus on the good” – så står det på årets SM-armband. Att säga att man ska fokusera på det som gått bra är oftast enklare att göra än att faktiskt lyckas med det när det väl kommer till kritan. Personligen tycker jag nog att jag klarat det ganska bra den här helgen, även om allt nu inte lyckades riktigt så bra som jag hade tänkt, för redan på lottningen blev det stressig, för med bröllop senare på kvällen i Göteborg, så innebar startnummer 44 att jag omöjligt skulle hinna till vigseln. Bara att ladda om och fokusera! För Xantés del gällde det att han skulle vila så mycket som möjligt (tack Dea & Johan för att han fick vara i er stuga), medan det för egen del gällde att inte tappa stinget av den långa väntan i kombinationen med regnet och kylan.
Lagom till det var vår tur, så tittade solen fram. Jag och Xanté hade tränat lite på de knixiga delarna i banan (varav konskicket var en av dessa delar) och det gick riktigt bra. Rundade konen precis som på träning och ignorerade störningskoner och ”stövlar”, så när vi väl äntrade plan så kände jag mig ganska säker. Dock hade jag påmint mig själv innan vi gick in, att jag inte skulle ta för givet att han kan de saker han kan, utan istället vara extra tydlig och absolut inte chansa. Det gick väl så där.
Sändandet till konen började precis som vi tränat och både jag och Dea som fotade, såg att han tänkt runda, men sedan kom han på andra tankar och valde att fortsätta rakt fram. Som tur var reagerade jag snabbt, men inte snabbt nog för att rädda värdefulla poäng. Den missen i kombination med att jag inte påminde honom att stanna i ställande under gång, kostade oss guldet – något jag kunde räkna ut ganska snabbt, men trots att jag visste att vi inte längre hade chans på pallen, så grämde det mig inte så mycket som jag trodde det skulle göra. Hunden gick bra – föraren klantade sig. Inte mycket att göra åt saken och eftersom vi ändå lyckades ta oss till final, missarna till trots, så kände jag att bara sudda ut och börja om.
Efter avslutad kvaltävling var det bara att lämpa över Xanté på Dea & Johan, slänga mig in i bilen och sätta full fart mot Göteborg och bröllopsfesten. Jag landade vid hotellet samtidigt som de andra gästerna började anlända och det blev en riktigt fin kväll med god mat och många skratt. Tack Linda & Daniel och ett stort lycka till i framtiden
Banskiss hämtade ut och ny nummerlapp fästes på västen. Efter att ha försökt tolka banan på pappret framför mig ett bra tag, så insåg jag att det nog var bättre att träna Xanté efter banvandringen. Speciellt med en åtta som skulle passeras inte bara en eller två, utan hela tre gånger. Här fanns inga utrymmen för missar, så det var bara att lita på att mina banvandringskunskaper skulle vara i sitt esse.
Med startnummer 6 så slapp vi i alla fall vänta speciellt länge och med pallplats utom räckhåll, så var målet att höja sig ett par snäpp, men utan att tumma på glädjen. Därför valde jag att låta honom snurra ett par gånger under uppvärmning, med risken att han skulle spinna igång totalt. När musiken sedan tystnade och vi klev över banbanden, så blev jag grymt nervös. Hjärtat slog frenetiskt och jag kände att Xanté inte var lika fokuserad som dagens innan, men istället för att balla ur så skärpte jag till mig.
Jag valde att släppa igenom ett visst ofokus, för att istället lägga vikt på att hämta upp honom innan det var dags för de mer krävande momenten, såsom backa och sidbyten. Vi lyckades bra – väldigt bra och när jag vinklade av efter målskylten, så stockade sig gråten i halsen. Vi hade klarat det! Jag och min fantastiske följeslagare hade satt en mer eller mindre felfri bana och vi hade gjort det i en SM-final.
Inga poäng delgavs, så jag hade ingen aning om hur det hade gått, men däremot var det flera som kom fram till mig och sa att vår bana varit dagens snyggaste. När det väl blev dags för prisutdelningen och mitt namn ropades upp, så blev jag minst sagt chockad. Vi hade tack vare dagens bedrift lyckats höja oss från en delad 13:e placering till en 6:e plats. Hur galet som helst! Och när jag dessutom fick reda på att vi hade dagens bästa poäng och därmed ”vunnit” SM-finalen, så kom tårarna. Min grymma hund och jag presterade när det verkligen gällde och även om vi nu inte vann ett guld, så ligger det där och lurar. Nu ska jag bara lära mig att vara lika fokuserad dag ett, som dag två. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar