I lördags åkte jag och Havana till Olofström för att köra en dubbeltävling i mästarklass. Målet var att jobba vidare på tryggheten i nya miljöer och skulle det dessutom bli bra poäng, så var det bara grädde på moset.
När vi kom fram så slog hettan emot oss, så vi hittade en plats i skuggan där jag kunde sätta upp vår bur. Precis när det var klart, så smällde det i närheten. Havanas första reaktion var att gå tillbaka till bilen, men när jag visade in henne i buren istället, så släppte hon den tanken direkt och efter det fanns det inte en enda tanke att ta sig till bilen på hela dagen.
Första banan var en ganska okomplicerad historia, som för den saken skull inte var utan sina svårigheter. Uppvärmningen var minimal i värmen, men den lilla vi hade visade på härlig attityd från Havanas sida – en attityd som höll sig hela banan igenom. Lite fladdrig vid min sida, men i övrigt mer eller mindre klanderfritt.
När förmiddagens tävling var klar, så blev det lite väntan innan det var dags för bana nummer två. Någonstans där på vägen så tappade jag den lilla prestationsångesten jag normalt har och bestämde mig för att experimentera lite. Istället för att peppa och prata med henne, som jag gjort på första tävlingen, så valde jag istället att köra henne så tyst som möjligt. Vilken skillnad! Om attityden var fin på första banan, så var det inget emot denna (tyvärr ingen film). Hon var grymt fokuserad och de få missarna vi hade, var i halterna där jag var lite otydlig, varpå hon var lite sen med att sätta sig. I övrigt prickfritt!
När det sedan var dags för prisutdelning visade det sig att vi nått vårt mål med råge. Grym känsla både på och av plan och dessutom två klassvinster på 98 respektive 99 poäng. En grym start på kvalåret 2018 och ytterligare ett kliv uppåt på trygghetsstegen för oss som team. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar