Dagens prov i Helsingborg var en riktig fullträff vad gäller provledning, provupplägg och domare – mycket mer jaktlikt än så här får man det knappast. Alla hade koll på sina uppgifter och man lotsades tryggt och tydligt genom provets alla delar. Grymt bra jobbat SSRK Södra!
Min stora uppgift på dagens prövning var att Havana skulle tycka att det var roligt att jobba under skott och det lyckades vi verkligen med. Sedan måste vi jobba vidare med att det ska vara kul även efter avslutat arbete och där har vi en bit kvar. Provet som sådant var egentligen inget svårt prov, men för den sakens skull var det heller inte lätt.
Väldigt många utav hundarna hade problem med framförallt första vattenmarkeringen. Okomplicerad markering på blankvatten, men ändå gick hundarna inte i, utan valde att leta bättre väg, så när även Havana gjorde likadant så blev jag minst sagt paff. Här har vi den av mina hundar som är en av de mest vattenpassionerade och hon ”vägrade” första markeringen (andra löste hon, men valde en omväg ut och sedan en annan omväg in).
Vidare till söket där vi jobbade oss runt sökmarken tillsammans med hunden. Om vi bortser från att jag var tvungen att säga till henne att ta kaninen och en omständig inleverering, så gjorde hon nog ett av dagens mest effektiva sök. Och hon älskade varje sekund av det!
De avslutande markeringarna var absolut ingen enkel sak. Mitt ute på det gröna ”havet”, utan några som helst referenspunkter landade fågeln och släppte hund/förare nedslaget med en ynka sekund, så var minnesbilden borta. Jag fick helt enkelt lita på att Havana markerade, för jag vågade inte släppa nedslaget om det skulle vara så att jag skulle behöva gå in och stötta henne. Hade inte behövt tvivla, för hon spikade båda två.
Sedan kom vi till passiviteten och hit har vår akilleshäl numer flyttat. Skott under arbete är inga problem och frågan är om skott i passivitet utan koppel hade varit det heller, men passivitet med koppel är absolut ett bekymmer. Då kommer nämligen hennes allmänna oro fram och hon börjar fundera allt för mycket, vilket gör att hon stressar upp sig. Lite som när man intalar sig själv att det inte finns några spöken i källaren och att man absolut inte ska springa upp för trappan, men det slutar med att man sprintar upp som en galning, för man har lyckats skrämma upp sig själv.
Nollan var ett faktum, men det gör inte så mycket för nu har jag fått mitt kvitto i skarpt läge. Så länge kopplet är av och hon jobbar så är livet en tur på Gröna Lund, vilket är enorma framsteg, men när hon har kopplet på så är det en helt annan femma. Nu gäller det att dels jobba fram en trygghet i kopplet, dels få passiviteten att vara roligt och skapa en förväntan att även om du inte jobbar just nu, så kommer du få jobba senare. Det och att lita på att folk inte ska skrämma henne. Jag har en plan – ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar