Igår träffades jag, Tove och Åsa för ett sista träningspass innan morgondagens prov. Havana brukar vanligtvis få börja, men med tanke på att hon har startnummer 8 imorgon, så ville jag att hon skulle få vänta till sist för att få höra så många skott som möjligt innan det var hennes tur.
När det väl var vår tur, så kändes hon riktigt bra. Jag hade rastat henne hemma, så jag trodde nog att det skulle räcka med att kissa – dumt tänkt. Bra fotgående fram till skytten, fint fokus ut mot kastaren, bra stadga och ingen som helst rädsla. Skickar henne och hon drar över nedslagsplatsen ganska så rejält, men jobbar på fint. Tyvärr kom hon på att hon nog behövde göra nummer två, så hon satte sig sonika och bajsade, men när hon var klar så fortsatte hon leta och hittade. Markering nummer två spikade hon och när vi sedan kastade om nummer ett, så spikade hon även den. Bra transport fram till söket (plus att hon glatt hälsat på både skytt och kastare).
Skott ut i söket och sedan skickade jag henne att leta. Hon sprang spikrakt ut till området med kaninen, stannade och tittade, för att sedan vända direkt hem igen. Jag var helt övertygad om att hon vägrat (visade sig senare att så inte var fallet och vi spekulerar i om hon trodde det var en dirigering, som gick snett), varpå jag påpekade att man inte gjorde så, skickade ut henne igen och hon sökte som en gudinna. Vilt, på vilt, på vilt kom hem och när hon hittade kaninen insåg jag att hon inte alls haft den i näsan när jag trodde hon vägrade. Spontan, bra inlevereringar, bra avlämningar och bra tempo samt sökmönster – ett grymt sök helt enkelt!
När åtta av nio vilt var inne så valde jag att bryta, för att gå vidare till vattnet (det med tanke på att jag pressat henne en del på de två senaste passen och jag ville att hon skulle ha en bra känsla inför provet). De avslutande vattenmarkeringarna var grymma! Spik på båda, ingen tvekan eller omvägar ner i ån (brötade rakt igenom snåren som stod på strandbanken) och leverans i hand.
Om man bortser från mina missar och bara ser till Havanas arbete, så hade gårdagens träning inneburit ett solklart förstapris. Nu har jag gjort allt jag kan inför morgondagens start. Nu hoppas vi bara att jag kan hålla nerverna i styr, så min hund känner igen mig och kan stötta sig mot mig om det känns tufft. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar