I snart 4.5 år så har Havana varit berörd av skott. Det började som en osäkerhet för skyttar och en förväntan att i jaktsammanhang bli skrämd, till att efter Borrelian utvecklas till regelrätt skotträdsla. Att dessutom vara trängd (koppel, folk bakom ryggen, inga flyktvägar) och befinna sig i för henne nya miljöer, har gjort att allt tävlande har blivit mycket svårare.
Hela förra året tävlade hon och Lasse lydnad, med tanken att komma till nya ställen och förknippa dem med glädje, istället för rädsla. Tyvärr hade de verkligen inte turen på sin sida och på femtävlingar på raken, så sköts/smällde det under hennes platsliggningar och det blev att de snarare bekräftade att nya miljöer är läskiga, än tvärtom. Där någonstans bestämde vi att de skulle köra rallylydnad istället, för att ge Lasse en annan möjlighet att peppa och stötta henne, men eftersom han inte har koll på skyltarna, så blev det istället att jag anmäldes som förare.
Mycket av min och hundarnas träning förläggs till våra skogspromenader och Havanas & min var inget undantag. I december började vi så smått vår rallyträning, vilket i sin tur ledde till att vi teamade ihop oss ganska snabbt, så när de första skotten dök upp på våra promenader, så insåg jag snabbt att Havana valde att ty sig till mig (och bollen), snarare än att fly hem, som varit hennes tidigare val.
Första rallytävlingen i Svalöv var verkligen inte optimal för en hund som tycker att nya miljöer och ljud är skrämmande. Sista startande p.g.a. löp och naturligtvis tyckte publiken att det var ett bra tillfälle att klampa i trappan och diskutera högljutt, samtidigt som arrangören började slamra med hoppbommar bakom Vannis rygg. Trots detta jobbade vi oss igenom banan och i och med att vi var sista ekipage, så hade vi möjlighet att äntra banan igen för lek och belöning i massor.
Tävlingen i Åhus/Kristianstad var vår nästa utmaning och här kände jag stor skillnad mot Svalöv. Visst vi hade delar av banan där hon zoomade ut för att ha koll på läget, men även delar där hon var glad och obekymrad – en klar förbättring mot tävlingen innan alltså, så förhoppningarna inför dubbeltävlingen i Ulricehamn var stora. Hur skulle hon fixa den?
Långt över förväntan visade det sig. Med mig hade jag en glad hund med härlig attityd, som istället för att dra för att komma till bilen, drog för att komma in i hallen och tävla. Att sedan se att hon helt ignorerade skott under vår uppvärmning utanför, gjorde mig otroligt varm i hjärtat och förhoppningen om att faktiskt kunna lära henne tycka om skott, väcktes.
Den senaste 1.5-2 veckorna har jag försökt skotträna dagligen (här hemma i sin trygga miljö, så är hon faktiskt inte rädd för skott). Först har jag låtit henne knalla genom att skjuta på hennes favoritboll, när den kastats, för att senare kräva stadga vid skott, för att få sin boll, så i onsdags eftermiddag när Dea hit, passade vi på att testa skott från en trygg person, men i en ny miljö. Resultatet var långt över vad jag någonsin vågat hoppats på och bortsett från en knallning, så löste hon/vi det ypperligt.
Inte en tendens till obehag – bara öron framåt och fullt fokus, så igår ökade vi svårigheten ytterligare, genom att köra ett B-provsupplägg (minus vatten). Enkelmarkeringar med skott, en dirigering och ett sök med skott. Återigen en knallning på den andra markeringen, men ingen oro eller rädsla och heller inga problem med skottet ut i söket, trots att hon satt lite trängd. Wiiiieee!!!
Nu gäller det att träna rätt, för att fortsätta bygga förtroende och glädje. Nästa utmaning blir skott där vi använder vårt luftgevär, för att sedan jobba oss vidare till nya miljöer och nya personer. Efter fyra års kämpande, så har hoppet om en B-provsstart har infunnit sig och lyckas vi med det, så visar vi verkligen att man aldrig ska ge upp! ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar