Minsta motståndets lag, det var det som gällde för Limpan så sent som i somras och man kan knappt tro att det är samma hund jag har i snöret nu. Helgens fasanjakt bjöd på riktigt tuffa apporter (både när det kommer till terräng och svårighetsgrad), men Limon tvekade inte en sekund. Varken vad gäller att ge sig in i täta björnbärssnår eller hoppa över stängsel – allt för att hitta sina fåglar. Och även om hon slitit som ett djur hela dagen och nästan somnar sittande jämte mig på sista såten, så slutar hon inte jobba, utan stretar på som den jakthunden hon är för att hämta hem de fåglar jag skickat henne på.
Sista jakten vi var på fullkomligt briljerade hon. Kanske inte vad gäller absolut lydnad, men när det kommer till arbetet så har jag jag inget att klaga på. Hon som har haft lite problem med självförtroende med de apporterna som hamnar längre än åttio meter ut, spikade helt plötsligt fåglar som slog ner 150-200 meter ut på fältet, som om hon aldrig gjort annat. Bra fart, bra fokus och en grym attityd.
Men en av hennes apporter stod ut inte bara lite extra, utan den var med god marginal den bästa apporten någon av mina hundar någonsin hämtat. Vassen ni ser i bakgrunden på bilden ovan, ligger 100-150 meter ut från den punkten jag skickade Limon ifrån. Inte nog med det, fågeln hon skulle hämta var skadeskjuten och skulle med största sannolikhet börja springa så fort den fick markkänning, så när fasanen fortfarande var i luften och på väg ner i vassen så skickade jag Limpan. Jag hade väl inte allt för stora förhoppningar om att hon skulle hitta den, men samtidigt så lever jag efter devisen ”friskt vågat, hälften vunnet”.
Limon var borta minst fem minuter, innan jag såg henne komma runt kröken och i munnen hade hon sin fasantupp. Jag tror aldrig jag varit så stolt i hela mitt liv och jag tror att Limon kände ungefär detsamma. I sådana här lägen önskar man att man ahde det på film ocjh jag är så glad att jag inte lyssnade på alla ”olyckskorpar” som sa att hon var ett hopplöst projekt. Istället litade jag på att jag känner min hund bäst och det här mina vänner var helt klart värt allt blod, svett och tårar.
Att ha möjligheten att få visa sin retriever vad de är avlade till är få förunnat, så därför är jag extra tacksam att jag får lov att ta med mig mina valpköpare. Dels för att de ska få förståelse för sina hundars bakgrund, dels för att de ska inse vikten av fotgående, stadga och avlämningar. Något man kanske slarvar med i sin träning, men som är av yttersta vikt när det kommer till skarpt läge.
Att dessutom få se polletten trilla ner hos en helt grön hund, är ganska fantastiskt. Aha-upplevelsen när den kopplar samman skott med fallande fåglar och fokuset som helt plötsligt infinner sig. En mäktig känsla helt enkelt!
Lämna en kommentar