Tidig morgon och sikte mot Ängelholm. Som vanligt drar jag och Lasse startnummerna efter varandra och som vanligt ha Lasse otur. När vi gömt oss för sitt i grupp, så väljer ägaren i villan bakom att slänga upp båda sina soptunnelock och avsluta med att kasta ner en massa tomglas. Tyvärr blev det för mycket för Vannis, som sökte stöd hos funktionärerna. En tuff start för båda, men så grymt att båda lyckades vända det och genomföra sitt bästa program på länge.Det som var extra kul var när flertalet personer kom fram efteråt och talade om för Lasse, vilken skillnad det var.
När det kom till mig och Tila, så kändes även hon mer fokuserad. Tyvärr (eller som tur var så här i efterhand, då inget mer än en tia hade fixat ett förstapris) så nollade vi dirigeringen. Mitt fel helt och hållet, men det som var skönt var att varken jag eller Tila hängde läpp efteråt och vi slutade på topp. Dock är det så att efter dagens elittävling har jag bestämt mig – vår lydnadskarriär är härmed officiellt avslutad. Hennes rygg orkar inte med träningen och utan träning blir det inget förstapris. Faktum är att det inte gör så mycket. För mig kommer hon alltid att vara en champion, om om inte hade funnits och ryggen hade varit hel. Och ska man se till hur lite vi faktiskt kunnat träna, så besitter hon en grym helhet och en fantastisk lägsta nivå. Min fina Tila Terrier!
Limon har tidigare i somras fått testa på några av elitmomenten, men mycket mer än så har det inte varit, så döm om min förvåning när vi körde igenom momenten och det visade sig att hon inte bara kom ihåg det vi tränat, hon hade dessutom lärt sig mer än det jag visat henne. För först gången gör hon ett tävlingsmässigt zäta, ruta (första halvan), samt dirigeringsapportering och det med den äran. Vi har dagar när Limpan är billig, men det här är inte en av dessa dagar.
Först ska jag kontakta klubbarna, där Tila är anmäld och se om jag kan byta hund. Funkar det så gäller det att lägga sig i hårdträning och sedan gå ut och testa av var vi ligger. Vi kommer inte få några förstapris, men vi ska i alla fall ha jäkligt kul. Där en dörr stängs, öppnas en annan. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar