På dagens andjakt valde jag att bara fokusera på en hund – Xanté. Eftersom han lätt störs ut när jag är lite splittrad, så kändes det viktigt att ha skulle få en ärlig chans och idag tog både han och jag väl vara på tillfället.
På första såten fick han både någon längre direktmarkering, någon dirigering och sedan avslutade vi med att leta skammat vilt vid och i dammen, något som tidigare funkat så där. Jag har nämligen kommit på att han är så inkörd på B-prov, att han inte förstår att man kan leta i tät sly eller i vatten, men idag ändrade vi på den erfarenheten. Han hittade tre änder, där han tidigare inte gått att få att leta och det var fantastiskt att se hur glad han blev när polletten trillade ner.
Såt nummer två fick vi inte hämta så mycket, men det vi hämtade var bra. Två fina dirigeringar och en direktmarkering ute i rapsen. Det vi däremot inte kan (och jag vet inte om jag vill kunna det i nuläget), är att driva upp änder ur dammen. Han ser dem, konstaterar att de inte är skadade och letar vidare i strandkanten. Ganska bra beslut om du frågar mig.
På den avslutande såten nere vid ån, fick han verkligen bekänna färg. Några låsningar när det hände för mycket runt omkring, men jävlar i min lilla låga vilka framsteg han gjorde. Dels gick det riktigt bra att dirigera på vattnet och dels förstod han att det kunde gömma sig skadat vilt i strandkanten (har tränat så mycket terrängskifte på vattendirigeringarna, att han helst går upp på land).
Höjdpunkten var när vi bärgade två skadade vilt uppe på land, på andra sidan ån. Branta kanter gjorde att vi tvingades förflytta oss i etapper, för att hitta ett ställe att gå upp på och inte en enda gång funderade han på att ge upp eller vända hem. Som belöning hittade han sina apporter och jag tror nog han växte flera centimeter. Att man sedan blir överöst med lovord av skyttarna, gör ju knappast saken sämre. Wiiieee!!!
Lämna en kommentar