Det är få förunnat att få följa med på jakt med sina hundar, så jag är verkligen lyckligt lottad, som får möjligheten. I veckan har jag och tjejerna varit på andjaktspremiär och det är så häftigt att se den ”riktiga” hunden i dem vakna. Tila (som är gammal i gemet) har full koll på hur jag placerar mig och anpassar sig därefter, för att på så sätt få bästa överblicken över skyttarna och jag lovar, hon missar inte en enda fågel. Frågar ni henne så är nog favoriten att få leta skammat (skadeskjutet) vilt i dammarna och där hade hon kunnat ligga och simma hur länge som helst, bara för att få tag i just den där fågeln.
Limon fick ju testa lite smått förra året, men i år är tanken att hon ska få bli en fullfjädrad apportör och ni som följt oss vet ju hur försiktig den här damen kan vara i träningssammanhang, men när det kommer till att jaga på riktigt, så är det som att vända på en hand. Visst, hon är fortfarande inte någon galenpanna (vilket heller inte är något jag eftersträvar), men istället för att tänka för mycket, så gör hon bara.
Ta till exempel eftersöket på första såten, där hon självmant hoppade över hönsnät (för att komma ner i dammen där anden låg) och sedan sökte villigt både i vass och vatten. Det var faktiskt såpass roligt, att jag tillslut fick ryta i rejält för att ens få upp henne ur vattnet. Me like!
Igår fick vi möjligheten att hänga med på en mindre jakt och eftersom Tila skadade hornhinnan på förra jakten, Xanté har skurit sig i trampdynan och Bacardi är nyopererad, så hade jag bara Limon att välja på – ett lite läskigt val, med tanke på att vi skulle jaga vid Viskans åkant.
Jag hade inte behövt oroa mig, för min lilla hund skötte sig alldeles ypperligt. Hon gick mer än villigt ner i vattnet/vassen för att stöta fram ände, samt apporterade både skammad and och kricka utan att tveka, men bäst av allt var nog att hon på denna jakten helt plötsligt ”vaknade” och gick från ganska avslappnad och obrydd, till att ha full fokus på uppgiften. Det här kommer bli bra mina vänner.
Imorgon är det dags att apportera igen och förutom Limon, så kommer Xanté få hänga på. Min förhoppning är att han mognat och att jaktlusten är större än hans eventuella misstänksamhet mot änder. Med tanke på hur mycket han växte på höstens jakter, så tänker (läs hoppas) jag att polletten trillat ner och att han ska visa sig vara en minst lika god andapportör, som han är vad gäller fasaner. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar