Jag gillar att utmana i hundträningen och idag var inget undantag. En riktigt tuff vattendirigering á la elitklass (110 meter längs med land) och långa dubbelmarkeringar på vatten. Ingen av övningarna gick helt smärtfritt, men min förhoppning är att han efter idag litar på att jag vet bäst, även om avståndet (enligt honom) är för långt.
Även Limpan fick lite utmaningar på vattnet. En lång enkelmarkering genom näckrosorna visade sig vara en rejäl utmaning. Efter knappt halva sträckan (30-40 meter), så syntes det att hon blev osäker. När hon började ”vimsa” runt i vattnet, så fick hon lite stöttning från träningskompisarna och vips så vågade hon sig ut på rätt djup, vilket resulterade i att hon hittade sin dummy.
När hon kom tillbaka, så valde jag att kampa lite med dummyn och sedan kasta den i vattnet, så hon fick knall apportera. Vilken skillnad! När seriösiteten kring ”arbetet” försvann, så var det varken några problem att slänga sig i vattnet eller att simma fort, vilket stödjer min tes att det är så otroligt viktigt för henne att göra rätt (för att göra mig glad), att hon knappast vågar göra något alls.
Efter att ha gjort ytterligare en lång markering, denna gång utan några problem att ta sig ut på djupet, så fick hon en dold dirigering på vatten – en fiskmås c:a 15-20 meter ut på blankvatten. Jag valde att stå en bit upp på land, så om hon bara höll linjen, så skulle hon se fågeln, vilket hon också gjorde och tack vare ett misslyckat kast (som var tänkt som en dirigering till Zingo), så fick hon ytterligare en dold linje. Den här gången syntes inte fågeln lika tydligt, men trots detta var det ingen tvekan att gå i vattnet eller hålla linjen. Grymma lilla hund!
Som avslutning och eftersom hon var helt svart av lera, så valde jag att testa min teori vad gäller lek och igångar i vatten. Jag låter filmen tala för sig själv – ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar