Gårdagens grymma tävling med Limpan sitter som fastetsat på näthinnan. Inte för att hon var den flashigaste hunden på tävlingen. Heller inte för att hon var den bästa hunden, utan för att vi hade ett grymt teamwork. Genom mitt tävlande, så har jag lärt mig min hunds styrkor och svagheter och istället för att låta svagheterna påverka mig negativt, så har jag accepterat det faktum att det är så det ser ut (just nu i alla fall) och vips så har vi förvandlat vår svaghet till ytterligare en styrka.
För i lydnadssammanhang, så är det är väldigt fokus på att allt ska utföras så snabbt och flashigt som möjligt och när det kommer till Limpan (och många hundar med henne), så kommer inte farten innan momentet är befäst. Jag vet detta och bryr mig därför inte så mycket om det, men många hundförare där ute går ner sig något fruktansvärt för att deras hundar inte springer de för glatta livet i fartmomenten. Lägg även till hysterin kring låsta fram- eller baktassar i fjärren och en härlig attityd, fast med perfekta detaljer i fotgåendet, så inser ni kanske vilken press ni lägger på både er och era fyrfota vänner.
Allt beror naturligtvis på vilka mål man har med sitt tävlande, men för att ta ett förstapris i trean så krävs faktiskt inte mer än just det vi presterade, dvs en härlig attityd utan några perfekta detaljer i fria följet och vi hade definitivt inte full spätta i fartmomenten, men det vägde vi upp med en hyfsat stor säkerhet. Och sist men inte minst – vi hade inte ens i närheten av några låsta tassar i fjärren och trots allt detta så räckte det till uppflytt i eliten.
Om man bara vågar släppa på det som anses vara det ultimata, så kanske man faktiskt inser att det man har, det är bra nog. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar