När gårdagens besvikelse lagt sig (den platta duvan bryr jag mig inte om, eftersom det var första gången det hände), så gick jag in och kollade upp mina andra hundar och hur gamla de var när de fick sina förstapris i nybörjarklass. Bacci var bara dryga två, men sedan ligger resterande i flocken på mellan 3.5-4.5 år. Så där har vi det, svart på vitt – det är ingen brådska, ålder är bara en siffra och bara för att ”alla andra” skyndar fram i klasserna, så innebär det inte att jag måste hänga på det tåget. Och ändå har jag gjort det. Snacka om att man blir trött på sig själv.
Problemet när man vill bevisa för andra, är att det sällan blir bra ändå. Jag har flera gånger fått höra, både när det gäller Tequila och Limoncello ”att det där är inget att satsa på” och ”hade det varit min hund så hade jag omplacerat den”. Ju fler gånger man hör det, desto hårdare tar det, så enkelt är det, men jag skulle aldrig för mitt liv omplacera mina hundar, bara för att skaffa något ”enklare” och jag vet att jag lär mig massor på att inte glida fram på ett bananskal. Samtidigt så vill jag visa alla som tror sig veta vad man bör och inte bör ha, att det här valet funkar fint det med. Det kanske tar lite längre tid och jag kanske inte kan starta i elitklass med en tvååring, men om jag vill och lägger ner lite tid, så kommer jag komma dit jag med.
När jag stod där igår och fick min öppna kritik, så sved det lite när jag fick höra ”din hund tycker inte att det här är roligt, men hon gör det för att du säger att hon ska” och även om det var tufft att höra, så behövdes det, för det stämmer ju. I nuläget tycker Limon inte att det är roligt och det beror nog till största del på att hon inte har full koll på vad det förväntas av henne, men det beror även på att jag pressat henne för mycket. Forcerat för att kunna få en etta och varför då? Jo, bara för att bevisa för ”alla andra” att hon faktiskt kan. Jag vet ju att hon kan, borde inte det räcka? Varför måste jag försöka övertyga de, som ändå troligtvis inte bryr sig?
Inlägget jag skrev igår har varit uppskattat. Speciellt i den rosaskimrande Facebookvärld vi tycks leva i, där allt positivt höjs till skyarna och där allt det negativa göms undan. Livet är inte bara höga toppar, utan vi stöter även på en hel del djupa dalar. Hur man tacklar dessa dalar är avgörande för hur länge man blir kvar där. Att älta allt negativt burkar knappast hjälpa, så att försöka hitta guldkornet i det negativa anser jag vara ett måste. Kan man försöka hitta en mening eller bara ett litet framsteg, så blir det lättare att hitta stigen upp mot toppen igen. Den må kanske vara slingrig, smal och brant, men den finns där för den som letar.
Samtidigt så är det heller inte en fördel att bara dela med sig av överdrivet positiva inlägg. Världen är inte idel solsken och den ses heller inte genom rosaskimmrande glasögon. Nej risken finns då att man istället känner att man är ensammast i hela världen – ”vad är det för fel på mig, som inte kan få till det, när alla andra lyckas?”. En liten hemlighet mina vänner, ”alla andra” lyckas inte hela tiden, de låter er bara inte veta när det inträffar. Varför kan jag inte svara på, för att misslyckas är sådant som verkligen utvecklar dig. I alla fall om du väljer att inte fastna i en negativ spiral. Då kan faktiskt en platt duva ändra på mycket.
”Ibland måste man tända ljuset, för att kunna se” – så sant som det är sagt. För min del blir det att minska pressen, men inte kraven. Att kunna se skillnaden mellan dessa två ord kanske inte är helt enkelt, men jag vet att Limon måste utmanas för att utvecklas. Samtidigt så kan jag inte pressa henne så hårt som jag faktiskt gjort nu, utan jag måste backa bandet och istället fokusera på att stärka hennes grunder. Leka in vattenpassionen med lite bollkastning, ha med henne på jakter för att få den ultimata belöningen när hon lyckas och när allt sedan väl faller på plats, ja då är vi där tillsammans med ”alla andra”. Bara lite äldre och förhoppningsvis även lite visare. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar