Möten med olika människor leder in en på livets väg och även om det ibland är både krokigt och dimmigt längs vägen, så finns det en mening med allt. Även när det kommer till käftsmällar och uppvaknanden.
Dagens prov var i ingen mening ett komplicerat prov och upplägget var riktigt trevligt. Med min filosofi ”allt har en mening”, dvs den uteblivna rallytävlingen i Burlöv:
- som i sin tur ledde till efteranmälan av Limon till NKL i Hunneberg,
- som sedan ledde till ytterligare en efteranmälan av Xanté i ÖKL,
- som ledde till att jag valde start på söndagen, för att minska antalet mil i bilen om Xanté eventuellt kom med,
- som ledde till att vi promenerade runt Ön igår och kastade boll till hundarna,
- som resulterade i att Limon kastade sig i vattnet för första gången…
…som naturligtvis ledde till att jag ville tolka alla dessa händelser som något positivt. Att utgången av dagens prov skulle bli en helt annan än vad jag hade hoppats på, var inte helt lätt att förutse. För att hitta något positivt i en platt duva är svårt, till och med för någon som mig och det är bara att inse – min hund är helt enkelt inte redo för pressen jag utsätter henne för på prov.
Faktum är att det är så långtifrån mina egna värderingar som man kan komma, dvs det är helt okej att tävla en ofärdig hund, så länge man inte ställer krav som den inte kan uppfylla. Och vad gör jag? Dels tävlar jag en dåligt grundad hund och sedan har jag mage att bli besviken för att det inte funkar i skarpt läge?! Ibland är jag för impulsiv för mitt eget bästa och tyvärr kanske även för mina hundars bästa, men jag vill ändå inte sluta tro att allt har en mening. Att man lär sig något på vägen och att man aldrig slutar leta efter de positiva delarna. Även om det gäller en platt duva (och en gång är ju faktiskt ingen gång, eller hur?).
Och även om dagens prov snarare blev en väckarklocka, än det prov jag ville vi skulle genomföra, så fanns det likväl många fina kvitton. Vattenarbetet har blivit långt bättre än sist. Inget strandraggande och även om första igången var något tveksam, så var den andra den mest distinkta hittills. Hon gjorde en bra början på söket och även om det körde ihop sig, så lyckades jag peppa henne såpass mycket att farten faktiskt gick från sakta trav till kort galopp. Något jag själv kan tycka är riktigt bra under dessa förutsättningarna. Och sist men inte minst – en klockren landmarkering, även om nu duvan råkade bli lite väl platt.
Limoncello är bara två år (även om det i jaktprovssammanhang kan räknas som gammalt) och idag var blev det glasklart – hon är inte mogen för uppgiften. Det spelar ingen roll hur gärna jag än vill att hon ska vara det, för hon är det inte. Det krävdes en käftsmäll för att inse det, så nu blir det paus vad gäller jaktproven och istället ska vi ut och jaga på riktigt. Det bästa sättet, enligt mig, för att öka förståelsen för provets alla delar. Dock har jag dessa kloka ord med mig i bakhuvudet:
”Var försiktig under jakterna. Det kan lätt bli för mycket för en ung hund. Öka försiktigt. Farten kommer. Stressapportera inte, utan ta dom säkra apporterna”.
Skärpning Hanna! Krav, ja. Press, nej. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar