Man kan knappt tro att det är samma hund, men Xantés utvecklingskurva sedan kennellägret för Jens & Sofia har gått spikrakt uppåt och att lära honom dirigeringar genom att köra dolt, har verkligen varit vår melodi. Det lönar sig inte att tänka själv, utan för att hitta så måste han lita på mig. Inte helt lätt alltid, men för varje gång vi lyckas, så växer han flera centimeter.
I veckan som gått har jag lagt ut ett antal dolda dirigeringar, med varierande längd och med minst ett terrängskifte. För varje pass vi kör, så blir variablerna mindre och Xanté gissar inte ens i närheten så mycket, som han gjorde förr. Han tar spikraka linjer över öppna fält, behöver jag gå in och dirigera, så lyssnar han fint och han tenderar även att bry sig allt mindre om terrängskiften.
Idag åkte vi till sjön för att träna på lite vattendirigeringar. Det var varierande avstånd både från land till vatten och hur långt han behövde simma för att komma över till andra sidan. Näckrosor och vass gjorde knappast uppgiften enklare, men jag tyckte nog vi skötte oss riktigt bra – inte klockrent, men bra.
Avslutningsvis valde jag att spänna bågen rejält. Lasse lade ut en dold dirigering (c:a 80-90 meter över till andra sidan) och för att öka svårighets graden ytterligare, så kastade jag en störningsmarkering till vänster om Xanté, en självlysande vit dummie bara knappa 20 meter ut. Det krävdes en hel del omskick för att få honom att förstå att han inte skulle ta den, men tillslut fattade han. Med mycket beröm och stöttning tog han sig till andra sidan och snacka om lycklig hund (och lycklig matte) när han väl hittade dummyn.
Kanske några av er tycker att jag vågade lite väl friskt, för visst är det så att risken finns att man spänner bågen för hårt och ”förtroendesträngen” brister, men samtidigt är bågen inte tillräckligt spänd, så kommer pilen heller aldrig nå målet. Så det kanske inte var den vackraste dirigeringen vi gjort, men jag är ganska övertygad om att det var den mest lärorika. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar