I onsdags var det elittävling i Smålandsstenar för Tequila och Havana. Kvällen bjöd på blandat väder, ett riktigt trevligt upplägg av programmet samt många fina kvitton. För Tequilas del så fick vi tillbaka några ”gamla” synder, såsom att sätta sig vi konskicket och ta mittapporten, men även nya där hon helt sonika sprang ut och apporterade en vittringspinne.
Skulle man nu istället fokusera på det som är bra (vilket jag gärna gör), så har vi långt mycket mer positiva detaljer, än negativa. Bäst av allt? Hon höll ihop mycket bättre, trots ett långt fritt följ och en del fel på vägen. Tröttheten som visade sig i Varberg, var inte ens i närheten nu.
- Fria följet fattade hon till en början inte att vi startat, utan det kändes mer som att trodde vi skulle förflytta oss till en ny punkt, något jag helt får ta på mig själv. Språngmarschen är helt klart vår starkaste del och det känns otroligt skönt.
- Zätat är jag helnöjd med och det enda domaren drog på var luft och min huvudvridning. Det bådar gott.
- Inkallningen är jag grymt nöjd med. Jämn fin galopp och kanonfina skiften. Att det drogs 1.5 poäng på tempot (hon är en hund som ser långsam ut, fast hon har ett effektivt steg), det skiter jag liksom lite i. Jag ger henne en tia vilken jag som helst och att jag är nöjd är den bästa belöningen för Tila.
- Om man bortser från missförståndet vid konskicket, så lyckas jag dirigera in henne i rutan och hon gick inte ner sig fast det blev fel. Det är värt mycket mer för mig. Speciellt då vi haft bekymmer med attityd förr.
- På dirigeringen tänkte hon inte konan, men tack vare att jag skickade i rätt ögonblick så hade hon ändå rätt linje (klapp på axeln till mig). Eftesom hon var inställd på höger apport, så slarvade jag i skicket och mitten kom in istället, men fast det blev fel även här, så tappade hon inte modet. Yey!
- Hopp apport är attityden riktigt fin och även om hon slarvar lite i upptaget, så tar jag hellre det än att hon tycker det är tråkigt. Vårt championat kommer inte falla på det och bäst av allt – galopp hela tiden!
- Fjärren höll hon ihop bra i och ett tag funderade jag på att belöna det sista nedläggandet, eftersom hon gjorde det med sådan entusiasm, men som tur var körde jag färdigt hela momentet, eftersom hon helt plötsligt blivit superstadig och vägrade sätta sig upp i fotposition.
Även Lasse och Havana hade många fina framsteg, bl.a. en stor förbättring i språngmarschen (och det bara på ett par träningspass), men framförallt i attityden. Mycket mindre ”kletande” på Lasse mellan momenten och bortsett från omdirigering till rutan och ett skifte i fjärren, så behövdes inga fler extrakommandon. Det de behöver fila på är skicket till rutan, så han inte måste använda extra kommandon bara för att få in henne, samt öka säkerheten i vittringen så hon inte lyfter i fel, innan hon väljer rätt. I övrig? Bra jobbat! ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar