Om Limpan varit billig de senaste träningarna, så kan jag lova att hon var dyr efter gårdagens. Först började vi ett sök i samma tuffa terräng som vi körde burksöket i, fast den här gången hade jag lagt ut vilt istället för tygpåsar och frågan är varför använder jag mig av dummies, när hon mycket hellre letar vilt? 10 fåglar ut, 10 fåglar in och inte en enda gång krånglade hon när hon skulle skickas ut. Suck på den. (Vill ni få ett hum om hur terrängen såg ut, så klicka HÄR).
På eftermiddagen blev det ett vattenmarkeringspass, som även det bjöd på lite tuffare utmaningar. Näckrosor, dy, vass, stenar, gungflyöar och det var samma sak här, inte en enda gång att hon bangade eller funderade på att ge upp, utan istället krigade hon på – om än i sin takt. Att jag dessutom lyckades dirigera henne i viss mån gjorde liksom träningen ännu bättre.
Även Xanté fick lite vattenträning. Tanken var att han först skulle få en dubbel på vatten, där den först kastade hamnade blend lite uppstickande stenar och den andra på den lilla gungflyön. Tyvärr såg han inte den första markeringen, eftersom han låste sig på ön och Andrea (som stod på en landtunga ytterligare en bit bakom) och det blev till att försöka dirigera in den. Jag provade först att stå kvar på vår ”markeringspunkt”, men kombinationen av dragningen från markeringen på ön och att den första dummien drev iväg, gjorde att jag valde att kalla hem honom, hitta en ny skickpunkt och försöka dirigera hem markeringen.
En grön dummy i näckrosor syns inte för hundarna, vilket märktes tydligt när Xanté simmade knappa 15 cm förbi den och eftersom han var fel i vind, så fick han heller inte vittring på den. Som tur var funkade mina tecken och signaler över förväntan och jag blev faktiskt förvånad över hur smidigt vi fick in den, dvs när jag väl skickade rätt från början.
Markeringen på ön var inga bekymmer, så när den väl var inne var det dags för dagens utmaning – en dold dirigering till landtungan bakom ön. Därifrån vi stod så såg allt ut att hänga ihop, men mellan ön och dit han skulle var det c:a 15-20 meter vatten. Lägg till att från det han kom upp på ön, så var han helt ”osynlig” tills han kom över på andra sidan. Det var helt enkelt till att lita på att han gjorde som jag sa och lyssna efter plasket när han gick i vattnet och då berömma.
Att få ut honom till ”markeringsön” var inga större svårigheter och efter att ha pushat honom ett par gånger, så hörde jag ett mjukt plask. Jag hade ingen aning om han hade rätt riktning eller om han gått tillbaka upp på ön, men jag valde ändå att berömma honom lugnt. Rätt beslut visade det sig, för helt plöstligt såg jag hur han kravlade sig upp på andra sidan och eftersom vi hade placerat ut vita dummies (de syntes inte förrän man kom upp från vattnet), så blev han också direktbelönad för sitt rätta val.
Drygt tre veckor kvar till KM och Xanté känns mer än lovande. Naturligtvis får jag checka av hans sök samt träna lite markeringar, men framförallt lägga fokuset på vår akilleshäl – dirigeringarna. Han kommer få jobba vidare med dirigeringsövningar på land, samt dolda dirigeringar på vatten (på olika platser i största möjliga mån) och förhoppningsvis kommer detta leda till ett grymt teamwork när det väl gäller.
Vad gäller Limpan så jobbar vi vidare med simträningen, vattenarbetet och söket. Både vatten- och sökarbete kommer jag till en början lägga där det blir en utmaning för henne. I början kommer jag framförallt utmana henne fysiskt, eftersom det gör att hon börjar tänka och börjar hon tänka, så är risken stor att hon får slut på bensin. Jag har bestämt mig för att inte bråka med henne, men jag kommer heller inte köpa att hon slutar när hon inte orkar längre. Slutar vi jobba då är det jag som bestämt det och inte hon. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar