Det blev ett nytt burksök idag. Köttbullarna var utbytta mot ostbågar och ”bara” åtta burkar med, istället för tolv. Tuff terräng som krävde lite pannben och en bra näsa. Matte som är litet trött i mössan idag orkade inte bråka med sin hund, men hade bestämt att alla åtta burkar skulle in – oavsett hur lång tid det tog.
Limpan jobbade och jobbade, för att hitta den sista. Provade att komma hem tom, men blev utskickad igen. Provade att fråga, men blev hemplockad och utskickad igen. Tillslut insåg hon att jobba var det enda rätta och oavsett hur eländig terrängen var, som jag skickade in henne i, så gick hon dit jag pekade, men någon burk hittade hon inte.
Efter att ha letat i säkert minst 30-40 minuter, så valde jag att bryta. Området som Lasse gömt burkarna i var genomsökt och den sista fanns ingenstans att finna, så istället gick vi vidare för att köra vattenmarkeringar. Första skicket stod vi nere vid vattenkanten, men på det andra fanns det alternativa vägar att välja och trots detta valde hon direkta igångar och tappade inte fokuset en enda gång. Mycket nöjd matte!
Xanté fick två dolda vattendirigeringar till samma ställe. Den första hamnade på blankvatten, precis framför en ö, så där valde jag att skicka inifrån vassen, för att få till ”lita på mig och spring rakt fram, så hittar du”. Fick skicka om ett par gånger, eftersom han började leta i strandkanten, men sedan fattade han att han skulle fortsätta rakt fram och då blev det en omedelbar belöning i och med att han såg dummyn.
Skick nummer två var lite mer utmanande med landtunga och längre avstånd på vatten. Även här testade han att leta i vattenbrynet, innan han fattade att han skulle över. Linjen blev kanske inte så rak som jag önskat, men bestämde mig för att om han tar mitt sidotecken på andra sidan, så är det lugnt. Det gjorde han naturligtvis inte och döm om hans förvåning när han blev hemkallad igen. Nytt skick och den här gången var siktet med distinkt och väl över på andra sidan höll han sin linje, vilket ledde till att han fick dummyn i näsan. Succé!
Väl hemma igen så hittade jag den åttonde burken – liggandes på spisen, med en liten ostkrok i och trots att jag bevisligen skickat Limpan på tomsök om och om igen, så var det med säkerheten att det faktiskt fanns något därute. En tanke hon inte köpte till en början, men som både jag och Lasse sedan övertygade henne till att tro på och fast hon inte hittade den, så tror jag faktiskt denna träningen tagit oss längre, än någon annan hittills. Om jag har rätt återstår ju att se – ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar