KENNEL BLÅGUL

En del kan nog tycka att jag haft en ganska tuff inställning till lilla Limpan och hennes sökträning. Speciellt efter söndagens inlägg på Facebook:

”En timmes sökträning med Limpan. Note to self, lägg inga sök hemma och skicka absolut inte mot huset. Fick hämta henne på farstutrappen otaliga gånger, men skam den som ger sig. Efter nästan 45 minuters skitträning där hon frågar, fryser eller flyr, så fick vi till riktigt fina apporter. Ska testa att berömma mer lågmält när hon kommer hem, eftersom det andra verkar störa/stressa.
Tror hon kommer sova gott nu”.

Faktum är att jag nästan började tvivla på mig själv där ett tag, men så kom jag ihåg alla ”konfliktpass” jag haft med Tila, innan jag fick henne att förstå att ”du får mat, husrum och kärlek – du får f*n ställa upp när jag ber om det”.  Samma sak gäller för Limon, som större delen av sitt liv blivit curlad för att hon i träningssammanhang känts vek och när hon då viftat med sina långa ögonfransar, så har jag genast sopat banan åt henne, för att underlätta. Något jag får betala för nu.

Så fort jag plockar fram dummiesarna (tack gode gud att jag inte använt vilt), så inser Limon att hon kommer tvingas slita och innan jag ens lagt ut söket, så har konflikten börjat. Borta är nämligen den sopade banan och fram kommer tuffa utmaningar – inte helt lätt för en primadonna. Med den grundinställningen, så blir det naturligtvis extra svårt för både hund och människa, så när jag handlade i söndags och fick syn på billiga små plastburkar, så fick jag en idé. Om jag ändrar förutsättningarna genom att byta ut apportföremålet (plastburk) och eventuellt öka motivationen (köttbulle) för Limon, hur kommer hon då agera?

Vilken skillnad! Helt plötsligt hade hon full koll på hur man letar och fast hon inte sett själva utlägget (bara när jag preppade själva burkarna), så gjorde hon ett grymt jobb. 10 av 12 burkar kom in hur lätt som helst, i ett ängssök på c:a 30×40 meter. Ingen låsning, ingen flykttendens och hon frågade bara två gånger och när det inte gav något resultat, så fortsatte hon leta tills hon hittade. Wiiieee!!!

Eftersom jag tränar sök, så tänker jag att det viktigaste är inte vad hon letar efter, utan att hon letar och med bara drygt fyra veckor kvar till KM, så ligger fokus på att stärka vårt samarbete. Burkarna med köttbullar i ger mig i dagsläget den knuffen som behövs för att ta oss framåt. Ibland måste man helt enkelt tänka utanför boxen, för att hitta vad som funkar för just sin individ och i detta fallet verkar det vara just burkar med godis i. Slutmålet är detsamma – det är vägen dit som skiljer. ”Hur svårt kan det va?!”.