När Tequila var yngre så var hennes ”terriermentalitet” det drag som slog igenom mest och när varken leksaker eller godbitar gick att använda som muta/belöning, så fick jag helt enkelt gå andra vägar för att komma dit vi är idag. Många andra hade säkert gett upp (och jag fick höra både en och två gånger att ge upp/göra mig av med henne), men eftersom jag är delvis terrier jag med, så var det aldrig ett alternativ. Man har det man har och då får man göra det bästa av det man fick – något jag verkligen gjorde och min envishet lönade sig, för idag är hon är den hunden som gjort mest för mig i min roll som hundtränare och instruktör.
En annan fördel med Tila är att det hon lärt sig, det sitter ganska bra. Jag har aldrig behövt träna henne dagligen för att saker och ting ska sitta, något hon bevisade nu när jag börjat damma av elitmomenten. Vi har inte tävlat på snart två år och definitivt inte tränat på lika länge, så när jag bl.a. testade av vittringen och hon gjorde en klockren sådan. Galet!
Eftersom momenten var långtifrån befästa förr, så kan jag naturligtvis inte begära att de skulle vara det nu, men samtidigt så känner jag mig mycket hoppfull. Ett championat ska nog inte sitta allt för långt inne, men då måste jag verkligen lägga tid på vår stora akilleshäl – fotgåendet. I eliten funkar det nämligen inte om hunden är 0.5-1 längd före/ifrån mig, oavsett hur fin kontakt hon har och eftersom det även är vår stötesten i rallylydnaden, så känns det som att det är ett bra moment att fokusera på.
I och med spondylosen, så vill jag heller inte träna för mycket start och stopp eller lägga för mycket fokus att få bra tryck i exempelvis inkallningen. Nej, vi får snarare sikta in oss på höga poäng i lugnare moment, som just fotgående, zäta, fjärr och gruppmoment. Tre veckor till tävling – ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar