Limons nya kravfyllda liv fortsätter och faktum är att jag redan på denna korta tid, tycker att hon växt i vardagen. Visst, hon forsätter att ”ifrågasätta” vissa val jag gör, men inte lika ihärdigt och ibland överraskar hon genom att lyda direkt.Kennelträffen hos Jens & Sofia var nog det bästa som kunde hända oss och jag är helt övertygad om att det kommer stärka oss både vad gäller relation och träning.
I början på veckan kom Dea upp och vi körde lite jaktträning. Första träningspasset blev targetträning vid Fylleån. Xanté gjorde riktigt bra apporteringar och det känns faktiskt som hans trauma vid vatten börjar lägga sig. Ingen tvekan vid vattenkanten (istället för att tveka, så kastar han sig kontrollerat i vattnet) och helt plötsligt vaknar hoppet om att lyckas med vattendirigeringar och andjakter.
Limons träningspass var långtifrån lika ”flashigt” eller smidigt, som Xantés , men mitt budskap gick tydligt fram – mattes ord gäller, alltid! Hon testade alla varianter (välja väg vid strandkanten, vända tillbaka utan apport, frysa fast i strandkanten på andra sidan, leta med ögonen, etc), men till syvende och sist, så gick jag vinnande ur striden. Att det sedan innebar att jag fick strippa för att ta ett dopp i ån, det var det helt enkelt värt.
Onsdagens träning innebar ett stort fältsök för fem av våra hundar. Dea och jag satte hundarna och kastade sedan ut fem rader med lika många dummiesar i varje rad, allt medan hundarna tittade på. Minstingen Stjärna fick börja och hämtade snabbt in två stycken, vilket innebär att det alltså låg 23 stycken kvar ute i området. Man skulle tycka att det var en enorm retning för Limpan, men hon bestämmer sig att göra en spikrak linje ut i söket (säkert närmre 80 meter), för att sedan ställa sig att glo på mig.
Inte helt rätt val, om man säger så och jag travade helt enkelt ut för att påtala detta för henne. Koppel på och med rösten påtalade jag mitt missnöje med henne. Eftersom jag bara såg hennes ansikte, så såg det definitivt ut som om hon tog åt sig och jag var nöjd med hur lite som behövdes – eller i alla fall till Dea bad mig titta på hennes svans, som glatt viftade trots mina bannor. Provade att skicka ut henne igen, men med samma resultat, dvs hon sprang ut en bit och ställde sig sedan och stirrade på mig.
Här någonstans insåg jag att jag skulle få ganska mycket motion och det var bara att stega ut och hämta henne. Nu tyckte hon helt plötsligt inte att det var så kul längre, men faktum är att det hjälpte, för vips så jobbade hon på hur snyggt som helst. Både fart, fläkt och näsa i bästa samarbete, gjorde att den Limpan jag sett på praktiska jakter, även infann sig på träning. Härligt! ”Hur vårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar