Fick igår ett ypperligt tips, angående vittringsapporteringen, av Kerstin:
”Läste just om din kamp med vittringen. Kom då ihåg att jag hade en hane som jag också körde jakt med parallellt. Där hade jag förstås förväntan att allt skulle in. Jag gjorde helt enkelt så att han fick plocka in vilken pinne han ville, men kom den rätta blev det superjubel! Efter den fick han ta alla de andra också, en och en. Nöjd hund – nöjd matte! Ganska snart fattade han att det fanns en pinne med stort P och började leta efter den med nosens hjälp. Och snart så tog han den först! Han fick som belöning hämta de andra pinnarna också. På prov fick han förstås ta den rätta pinnen och ingen annan. Kanske något att prova? Det här med utmaningar som de får klura ut svaret på tilltalar många golden, är min erfarenhet. Jag gjorde förresten samma sak med dirigeringsapporten för Ella. Jättenöjd är hon (och jag) när hon får hämta alla tre, med den rätta först.”
Eftersom jag omedvetet fört in en viss tvekan i momentet, så har jag även valt att kampa med pinnen och sedan börja med att kasta in den i den redan utlagda högen. När hon hämtat ett par gånger har jag gått vidare med att gå och lägga ut den. Endast en gång har hon kommit in med fel pinne och då tog jag bara emot den helt neutralt och skickade ut henne igen. När hon väl hittade rätt pinne, blev det översvallande beröm, följt av lite mer kamp.
Idag var det 100% succé – inte en enda gång kom hon in med fel pinne. Första skicket plockade hon visserligen lite i de andra pinnarna, men sedan satte hon på näsan och hittade rätt pinne (ett av skicket kom hon av sig och blev sittandes ute bland pinnarna, men då kallade jag bara hem henne och skickade om).
Kommer köra ett pass till idag och då ska jag försöka minimera kroppshjälpen vid skicket och resterande vecka blir det fokus på att befästa och öka tryggheten. Jag menar, ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar