Just nu försöker jag intala mig själv hur lärorikt det är att träna en hund som Limon, men med bara två veckor kvar till debut i trean, så är mitt kloka jag ganska svårt att övertala. Vår stora stötesten är för tillfället vittringen och hittills har jag aldrig haft några problem att lära in den – tills nu. Som det ser ut nu, så tänker Limon alldeles för mycket. Vi har haft exakt samma dilemma i jakten och löst det. Därför vet jag också, att när det väl släpper och hon fattar, då är hon grym. Vi måste bara komma dit.
Vi har provat gömma bara en pinne i gräs. Funkar väl okej, men hon känns inte engagerad fullt ut när hon letar, vilket blir ett problem när jag ska försöka lägga synliga pinnar framför. Råkar hon plocka en av de felaktiga, så slutar näsan funka och hon ställer sig bara i det höga gräset och ser plågad ut.
Lag har även provat att lägga en stor hög med massor av pinnar, såsom jag gjort med både Xanté och Bacardi, men det funkar inte det heller. Antingen plockar hon första bästa eller så slänger hon sig på rygg för att bli kliad på magen och jag vågar påstå att inget av alternativen känns speciellt optimalt.
Idag blev det ett riktigt mastodontpass och när inget av ovanstående funkade (testade även att repa gräs och lägga över den rätta pinnen medan hon såg, sudda lite lätt genom att vända runt på stället, för att sedan skicka på ”leta”, men icke), så valde jag att byta område att leta i, slängde ut hela hinken med pinnar och sedan trigga igång lek med min pinne. När hon taggat till kastade jag in den i det höga gräset, där de andra pinnarna låg och sedan skickade jag.
De första skicken var mer eller mindre markeringar, men sedan utmanade jag även här med att sudda lite. En gång kom fel pinne in, en gång fick jag påminna henne att leta och sista skicket blev dagens guldkorn. Hon plockade fel pinne, men spottade ut den och hämtade rätt. Lycka!
Med tanke på bakslagen vi haft, så vågar jag absolut inte ropa hej, men det känns åtminstone som vi är på rätt väg. Slå på näsan, hitta rätt pinne och skynda dig hem, så kampar vi med den. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar