Gårdagens B-prov i Danmark gick väl inte riktigt som förväntat och istället för att åka hem med två ettor i öppenklass, fick jag snällt återvända hem med två nollor – båda två på grund av varsin fågel i söket.
För Xantés del var det en fasan vars skinn hade släppt från bröstet och för Tilas del var det en duva som tuggades på på vägen in till mig. Xantés nolla var inte så jobbig att hantera, eftersom han ändå tappat sin etta på landdirigeringen, men Tilas var riktigt sur med tanke på vilket grymt prov hon gjort fram tills dess. Det var längesedan jag kände mig så tom och besviken, men nu så här i efterhand så känns det bättre. Båda två gjorde jättefina prestationer och ingen av dem har vanligtvis några problem med vilthanteringen, så jag väljer att se det som att ”en gång är ingen gång”.
Xanté var först ut och vi började med en walk-up tillsammans med vår parkamrat. Xanté hamnade på vänsterflanken, vilket innebar att han började med en dubbelmarkering. Första landade dolt inne i skogen och den andra dolt på vatten (man såg inte kastet, utan hörde bara plasket). Eftersom han har haft lite tveksamheter med vatten, i och med alla sina vurpor, så valde jag att hämta in den först. Inga bekymmer.
Däremot blev han lite yvig i den andra markeringen som landat i skogen och eftersom jag inte visste att domaren ville att man skulle gå in och styra, så väntade jag lite för länge, men när jag väl gick in så löste vi det snabbt.
Sidbyte och vår parhund skulle hämta sin dubbla, innan vi fick hämta vår enkla. Jag spanade in i skogen, men kunde inte se ett jota. Varken kastare eller kast, så när domaren sa vårt nummer så fick jag skicka på vinst och förlust. Även om Xanté tog en fin linje ut, så visade det sig ganska snabbt att inte heller han hade sett det, men med min hjälp (efter att jag fått veta var fågeln låg), så löste vi det ganska smidigt tillsammans.
Dirigeringen blev alldeles för omständig. Skytten, som hade ryggont och därför var stationerad på en pall, sköt på måfå in i ett buskage, så när jag sedan skickade Xanté så var det området hans första val. När det gäller Xanté och dirigeringar, så vet jag med mig att jag bara har ett visst antal blås, innan han börjar tänka själv och tyvärr förbrukades dessa ganska snabbt. Vi fick in kaninen, men det var långtifrån snyggt och smidigt.
Söket är inget att orda om. Det fanns två områden och vi fick det med tuffare terräng. Uppväxta ormbunkar och knöligt underlag, men både Xante och hans parkamrat briljerade. De arbetade metodiskt, med en passande fart och tömde effektivt söket. Vid ett tillfälle såg jag hur Xanté hängde över ett vilt och det var den berömda fasanen. Jag blev mist sagt paff, eftersom han aldrig skadat ett vilt på det sättet, så frågan är om det var myror på det eller om fasanen hade spruckit i skinnet, när det kastades ut. Tyvärr är det en fråga jag aldrig får svar på.
Överlag så är jag otroligt nöjd med honom och vi fick både beröm ”dagens bästa fotgående” och vårt fina sökarbete. Vad gäller fasanen så trodde inte att Xanté var någon som förstörde vilt vanligtvis och det kändes faktiskt lite extra skönt med ”upprättelse” för hans vilthantering.
Tila fick gå in som nästsista par strax efter tre, vilket innebar att hon varit redo sedan avfärd hemifrån 05.45. Trots detta så gör hon ett ypperligt arbete på dubbelmarkeringen (även hon började på vänsterflanken). Enkelmarkeringen ser hon inte och springer i den riktningen skytten skjutit. Domaren tyckte hon jobbade lite stort och visst, jag kunde stoppat henne tidigare, men samtidigt ville jag ha ut henne i djupet innan jag började blåsa.
Hon lydde varje signal och varje tecken och duvan kom snabbt in. Dirigeringen var en dröm! Två stoppsignaler och ett ”ut” när hon satt dold bakom vassen. Åtlydnaden var felfri och kaninen kom in i flygande fläng.
Söket började bra, men när tredje fålen kom in så såg jag att hon började ta omtag (Tila är vanligtvis helt stilla i mun). Hon fick dessutom blåsas in i sökområdet ett par gånger, eftersom hon var på väg in i det andra sökområdet. Det i sig var inga bekymmer, men någonstans där tog kroppen och/eller huvudet slut, så när hon tillsist hittade sin fjärde fågel så insåg jag att ”om den där är hel, så ska jag köpa en trisslott”. Omtag, på omtag, på omtag, samt en eftersläng när jag tog emot duvan. Ridå!
Naturligtvis ledde det tilltaget till en nolla och när ettan glider ur handen på sista fågeln, så känns det mycket surt. Vanligtvis brukar jag kunna släppa ”nederlag” ganska snabbt, men den här tog hårt. Idag är det lugnt och jag väljer att se det som ett tecken på att hon kanske har känningar av sin rygg (även hon fick naturligtvis det tuffa söket) och att vi får kolla upp det, för resterande arbete var banne mig spot on!
Nu blir det lydnad för hela slanten de närmsta veckorna och sedan laddar vi om till KM i slutet på juli. Kanske, kanske ska jag även anmäla Xanté dit (Limpan är redan anmäld), för nu känner jag att det finns hopp vad gäller vattendirigeringarna. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar