Gårdagens jaktprov var på många sätt, en helt fantastisk upplevelse. Inte nog med att Limpan gjorde ett grymt arbete, jag hade dessutom chansen att titta på ytterligare tre Blågula ekipage. Extra kul att stå i publiken och höra allas gillande kommentarer om våra fina avkommor. Vilken ynnest!
Jaktprovet i sig var ett ganska utmanande nybörjarprov, med mycket jaktligt tänk och jag ska ärligt erkänna att jag tvivlade på vår förmåga att fixa det, men samtidigt så gick jag in med inställningen att bara vi gör vårt bästa, så är det gott nog. Och vårt bästa räckte ganska långt. Ett andrapris med fantastiskt fin kritik:
”En trevligt arbetande golden, som löser provets alla delar på ett bra sätt. Önskar dock lite mera målmedvetenhet i söket och med distinkta igångar i vattnet”.
Provet började med en enkelmarkering i nerförsbacke. Limpan spikade den! Ett kortare fotgående till nästa markering. Tyvärr missade Limon kastet och hörde bara en diffus duns, men trots detta jobbade hon målmedvetet i rätt område och fann snabbt sin fågel.
Vidare till söket, som trots springvänlig terräng, visade sig ganska utmanande. På fältet framför fanns bara ett vilt och resterande vilt låg i en bokdunge c:a 40 meter längre ut, varpå det sista viltet låg ytterligare c:a 50 meter längre ut. Visst har vi jobbat med terrängskiften, men inte så här och många hundar hade problem att gång på gång skickas in i skogen, utan att ta mark på fältet – Limon inkluderat.
De första fyra vilten var inga problem och Limpan jobbade målmedvetet, plockade snabbt och spontant allt hon hittade, hade full fart hem och grymma avlevereringar. På femte skicket började hon tvivla på att det fanns fler vilt kvar ute i dungen och ville leta på fältet istället. När jag kallade hem henne, så blev hon osäker (något vi måste träna på – att bli avbruten i arbetet, innebär inte att man gör fel), men jag lyckades peppa henne och hon tömde söket. Så nöjd, speciellt med tanke på att hon för en vecka sedan bara ställde sig och frågade eller bara började syssla med annat.
Nytt fotgående till en markering, som senare skulle hämtas som en memory. Innan dess skulle nämligen både ett linjetag på vatten, samt två enkelmarkeringar på vatten in. Under transporten ner till vattnet gick ett skott och sedan ställdes vi upp c:a 30 meter från strandkanten.
Vitfågeln, som skulle hämtas in, låg ytterligare 10-15 meter ut i vattnet och med tanke på Limons försiktighet i sina igångar, så var detta en riktig utmaning. En som vi löste ganska bra, om ni frågar mig. Hon sprang rakt ut på mitt kommando, men väl nere (hon såg truten), så började hon leta bättre igång och jag fick pusha henne med ”ut” för att hon skulle gå i vattnet. Väl i så var det inga bekymmer och fågeln lämnades fin i hand.
På första vattenmarkeringen så hade hon lite väl bråttom och även om hon satt stadiga 3 sekunder, så hann jag inte skicka henne. Låtsades dock som inget och antog att hon skulle gå direkt i vattnet, speciellt med tanke på att hon redan gått i på den sidan. Icke! Det blev ett fasligt strandraggande och jag stod och dividerade med mig själv huruvida jag skulle trycka i henne med ett ”yah”, eller om hon skulle få lösa det själv.
Det blev det sistnämnda, men väl i vattnet så hade hon tappat var anden låg och jag fick dirigera henne dit. Enda fördelen med våra ”vattenproblem” – hon är sjukt lyhörd för min hjälp och anden kom in. Tyvärr hade hon fått vatten i örat och man såg hur hela hunden hade slagsida när hon kom upp på land. Hon försökte ignorera det, men instinkten att skaka sig blev för stor, så hon lade ner viltet (vår enda plump i avlämningarna) för att göra sig av med vattnet i örat. Dock plockade hon självmant upp den och sedan lämnade hon fint i hand.
Markering nummer två satt hon såpass länge att domaren hann säga ”varsågod”, men då stack hon (vi får nog träna lite stadga med lilla damen). Återigen ignorerade jag det och spelade kall. Den här gången ville jag inte ha något strandraggande, så när hon stannade vid strandkanten drog jag i med ett bestämt ”yah” och hon gick i utan att tveka. Gött!
Avslutningsvis skulle memoryn in och även om jag trodde att hon sprungit för långt och satte på en söksignal precis när hon greppade viltet, så hade Limpan full koll. Avslutade med ytterligare en fin avlämning och publikens applåder. Att hon sedan lyckades med konststycket att tigga till sig en Engelsk konfekt av domaren, får ses som ett kvitto på att man kommer undan med allt – bara man ser tillräckligt söt ut.
Stort tack till Dea för de fina bilderna! Alltid lika kul att ha bilder på arbete i ”skarpt” läge.
Lämna en kommentar