Igår packade vi in Limpan, Whiskey, Pärla och Stjärna i bilen och gav oss ut i skogen för lite jaktträning. Minstingarna fick börja med två enkelmarkeringar på land, följt av två på vatten och träningen avslutades med ett sök, där de hade sett oss lägga ut viltet.
Limpans markeringsarbete på land är inte mycket att snacka om – bra markeringsförmåga, spontana upptag (kaja och råka) och fina avlämningar. Däremot hade hon svårt att inte ta vägen förbi Andrea, när hon skulle in. Inget jag lägger någon större vikt på i nuläget, men absolut värt att ha med sig i bakhuvudet.
När vi sedan kom till vattnet, så fick Stjärna sina markeringar först. Kanske triggade det Limon lite, för det var inga tveksamheter i vattnet. Varken från mig eller när apporten väl var bärgad på andra sidan. Sedan kastar hon sig inte i vattnet, men det tycker jag bara är bra, för jag vet hur många gånger jag stått med hjärtat i halsgropen när Tila slängt sig handlöst i vattnet eller hur många vurpor Xanté gjort, för att han missbedömt vattendjupet.
Avlämningarna är grymma, så det enda jag vill förbättra i nuläget är farten och drivet hon simmar med (just nu simmar hon nämligen som en primadonna och när man har en stor trut i munnen och redan halvvägs in börjar fundera på hur man ska ta sig upp, ja då sjunker man, vilket innebär att matte måste fiska upp både hund och fågel), något jag hoppas och tror kommer med erfarenhet.
Söket måste jag säga imponerade stort. Visst, det finns fortfarande förbättringspotential, men hon jobbar på, hon följer upp vittring, hon plockar alla viltslag lika spontant, hon galopperar hem och bjuder upp fint vid avlämningarna. Efter ett sådant här pass är jag lite extra nöjd att vi strök oss från B-provet nästa helg, för det innebär att jag kan njuta av våra framsteg, utan att stressa upp mig över sådant som måste förbättras.
Eftersom Whiskey ser och hör dåligt, så finns det ingen anledning att köra dubbla och därför fick han sig ett par enkelmarkeringar på land. Efter nedslaget så vände han direkt tillbaka till Dea, vilket innebar att han inte memorerade ordentligt, men har man bara en fin näsa, så löser man det ändå.
I och med hans ålder, så avstod vi från vattenarbetet. Kallt vatten och gamla leder är den bästa kombon. Uppenbarligen var det inget som Whiskey brydde sig om och efter att ha tittat på Pärlas vattenarbete och även om jag nu hade planerat ett sökarbete på land, så bestämde han sig för att det var hans tur att simma. En snabb kiss och sedan slängde han sig i vattnet (vattenkanten låg närmre 60 meter ut i söket) och började, som värsta unghunden, hoppa från tuva till tuva. Hur lycklig som helst. Finaste gubbstrutten.
Fint väder och härliga arbetande hundar – det blir faktiskt inte mycket bättre än så. Idag strålar jag ikapp med solen. Frågan är bara vem som lyser starkast av oss.
Lämna en kommentar