Min och Limons elitträning går så sakta framåt – ibland lekande lätt, ibland tvärstopp. Även om jag just i tränande stund inte är speciellt förtjust i ”tvärstoppen”, så är det ju faktiskt de som utvecklar mig som tränare. Att saker och ting bara glider på gör ju faktiskt inte att man behöver utmana de grå och utan utmaning så stagnerar man.
I nuläget är rutan vårt stora farthinder. Jag har inga problem att skicka henne på treans ruta. Det är heller inga problem att skicka till konen, men när hon sedan ska från konen till rutan (naturligtivs uppdelat i två moment), så står hon som fastfrusen. Hon vet var rutan är, hon vet att där ligger en kamptrasa, men hon fattar inte att hon får springa. Gah!
Igår tror jag att jag provade det mesta (stå nära Limon och skicka till leksak/godis, ställa Limon närmre rutan och själv stå på tävlingsmässigt avstånd till henne, själv springa till rutan och ta leksaken), men fick inget att fungera fullt ut. Jag vet att får jag bara henne att fatta att hon får springa, så kommer det gå snabbt, så hur får jag henne då att släppa låsningen vid konen och då slog det mig – maten!
När det var dags för kvällsmat så satte jag min plan till verket. Upp på appellplan, in med matskålen i rutan och sedan sälla upp Limon vid konen och mig själv på tio meter avstånd. Taggade henne med ”är du med”, skickade sedan på ”rutan” och hunden for iväg som skjuten ur en kanon. Wiiieee!!!
Nu syns ju matskålen mer än själva rutan, men eftersom Limon redan har ett hum om vart hon ska, så tror jag inte det kommer bli några problem. Så fort vi fått in säkerhet i handtecknet så kommer skålen plockas bort och ersättas av osynlig leksak. Hoppas nu att min plan håller. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar