Det händer oftare än jag skulle vilja höra det – plumpa kommentarer om mina hundar, sagda i ”all välmening”. Eller åtminstone hoppas jag att det är välmening. ”Du som är en så duktig hundförare, är det inte dags att du skaffar en riktig hund?” eller ”ska du lyckas, så måste du välja en jaktavlad hund”. Joråsåatte.
Igår rann bägaren över, när jag återigen fick höra att det var dags att byta inriktning på mina hundar. När jag ifrågasatte varför en jaktavlad hund skulle vara så mycket bättre än det jag har, så skulle ett byte av hund innebära att jag kunde vinna A-prov. Jag tänker att för att komma med ett sådant påstående så måste man ju ha en hel del fakta. Fakta som många som uttrycker dessa kommentarer faktiskt inte har. Först och främst måste ju vederbörande anta att jag vill/kan starta på A-prov. Sedan måste vederbörande göra ett antagande på något de oftast inte sett, dvs mina hundar i arbete och tillsist så får denne även anta att jag bara sysslar med en sak, dvs jaktträning.
Problemet är att jag inte vill satsa på en gren. Jag älskar det faktum att man kan göra precis vad man vill med hundarna och jag har ingen större lust att ändra på det. Jag kanske inte kommer bli bäst på något, men jag kommer bli väldigt bra på mycket. Att mina hundar har kapacitet att komma högt inom alla grenar jag testat på, tror jag mig nog bevisat många gånger om. Inte bara en gång, utan flertalet och jag tror mig veta att en annan stamtavla inte hade gett ett annorlunda resultat.
Att sedan ödets nyck dessutom försett mig med en hel del skadade hundar, gör ju att det blir svårare att ”bevisa” vad vi kan. Tequilas spondylos gör att vi inte kommer kunna träna så länge det är kallt i vattnet och det innebär att både dirigeringsträning i vatten och andjakter är uteslutet. Hade vi inte haft detta, så hade jag inte sett några större problem både att ta oss upp i EKL eller att prestera på A-prov. Nu får vi nöja oss med rallylydnad och fasanjakter. Inte fy skam om du frågar mig. Eller Tila.
När det kommer till Bacardi, så är senor i tårna förstörda, vilket innebär att hon aldrig kommer kunna klara gå på prov (har vi tur kan jag linda henne, så hon åtminstone kan få följa med på jakter). Hade jag kunnat ge henne den träning som behövts så hade vi kunnat prestera på toppnivå, men utan träning så är vår lägsta nivå 3:e pris i EKL, godkänt KKL, SM start i både lydnad och rallylydnad, samt CK på utställning.
Självklart hade jag kunnat satsa fullt ut i jakten med Xanté också och kanske gör jag det vad tiden lider, men just nu är det lydnad som gäller. Tankar om att ta oss till SM finns – hunden är det inget fel på, så allt hänger på huruvida jag orkar fortsätta träna eller om jag svänger över till något annat. Det fina med att ha de hundarna jag har, är att jag kan göra vad jag vill. Utom möjligen satsa på utställningschampionat då, men ska vi vara ärliga, så är det inget som lockar heller. Mina hundar är fina för mig och följer rasstandarden. Det räcker gott och väl för mig.
Nej, på senare tid har jag faktiskt insett att det inte spelar någon roll vad jag gör eller vad jag säger. De som står vid sidan om och tycker, kommer fortsätta göra så oavsett vad vi når för resultat, så för mig är det viktigast att jag vet vad mina hundar kan prestera. Och jag är ganska säker på, att om jag en dag skulle rikta all min träning mot jakten, så kommer jag slå väldigt många av dessa ”förstå-sig-påare” på fingrarna – jaktavlad hund eller ej.
Det finns så mycket vi vill göra och hur det går får framtiden utvisa. Det enda jag kan garantera är att vi kommer ha kul och vi kommer lyckas med vad vi än föresätter oss. Jag menar ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar