Ibland önskar jag att man bara kunde stoppa huvudet i sanden, för en del besked vill man verkligen inte höra. Dagens veterinärbesök med Tequila var ett sådant tillfälle.
I söndags kväll reste sig Tila från golvet och var helt plötsligt blockhalt vänster bak. Min första tanke var överansträngning av sitt knä, då hon för ungefär tre månader sedan gjorde en praktvurpa uppe på appellplan, landade på vänster knä och mer eller mindre haft känningar i det sedan dess.
Från att gå från blockhalt söndag kväll, till knappast synbart igår morse, gjorde ju att jag blev lite konfunderad, men med tanke på hur illa det varit dagen innan, så kände jag att vi var tvungna att kolla upp det.
Sagt och gjort. Tid bokades hos Pia-Heléne på Våxtorps Djurklinik, men trots att hon bände och provocerade till max, så fick vi inte fram någon hälta och vi bestämde oss för att röntga knäet. När hon ändå låg på bordet så röntgades även ländrygg, hasled samt tårna och beskedet jag fick, var definitivt inget jag hade varken trott eller önskat mig.
Knäet i sig var hur fint som helst. Rygg och hasled var däremot en helt annan femma. Bryggor mellan L4-5 och L6-7, samt pålagringar i hasleden. Ingen toppenprognos på någon av diagnoserna och just nu känns allt lite mörkt. Vi har hela tiden haft i åtanke att hon troligtvis inte kommer bli en riktigt gammal hund, men jag hade nog inte förberett mig på hur snabbt det faktiskt kan komma att gå.
Naturligtvis kommer vi lägga upp den bästa fysplanen med hjälp av Anna på Halmstad Hundsim och till hösten kommer hon få täta sprutor av Catrophen. Allt för att hon ska kunna få göra det hon älskar – jaga ända in i slutet. Att begränsa hennes hundliv finns inte på kartan. Vi kör på som vanligt, ända in i kaklet. Oavsett hur långt loppet blir.
Lämna en kommentar