I fredags fick vi följa med på svartfågeljakt för första gången och jag hade både Tila och Limpan med mig (Tila som reserv utifall att Limon inte skulle hämta). Första gångerna för tjejerna i ett gömsle och båda två tyckte det var lite jobbigt när de smällde kloss inpå dem, utan att de såg några fåglar (när vi sedan flyttade oss en bit bort var de samma gamla jakthundar igen, så jag antar att det bara ar den ovana situationen som gjorde det). Tyvärr så flög fåglarna allt för högt och inga fåglar sköts. Däremot så fick vi träna på att det skjuts, utan att något ramlar ner och det är minst lika viktigt det. Speciellt efter höstens godsjakter.
Idag fick vi en ny möjlighet och det är när klockan ringer 05.30 dagen efter man ställt om till sommartid, som man verkligen inser vilken nörd man är. Planen för dagen var att bara köra Limon, så att jag på så sätt kunde fokusera på enbart en hund i gömslet. I början tyckte hon att det var lite jobbigt, men det släppte ganska fort och hon satt avslappnad mellan min ben och väntade på skotten.
Däremot hade jag lite svårt att få henne att fatta att hon skulle lämna det utlagda brödet och hämta kråkan som låg tjugo meter bort. Enkla apporter är nämligen inget som triggar henne, utan precis som med hennes mor så behöver hon utmaningar för att arbeta. Och utmaningar fick hon. En skadeskjuten kråka ser minst sagt elak ut och trots att hon ”slagits” med arga fasantuppar, så tyckte hon att denna lilla fågeln hade mer pondus. Det krävdes en hel del pushande från min sida, men då hämtade hon också in dem. Fick hon dem att börja springa så var det inga betänkligheter, utan då klapp hon direkt. Likaså med den som hamnade i bäcken – nemas problemas. Men de som bara satt stilla och blängde argt med öppen mun, de var riktigt läbbiga.
När hon tillsist blev biten av en kråka, så tänkte jag att hon skulle få vila och istället plockade jag fram Tila. Min grymma jakthund som klipper allt. Eller i alla fall var det det jag trodde. Död kråka, skadeskjuten stadsduva och tillsist en kaja som låg otillgängligt i tät ris, inga som helst problem. Skadeskjuten kråka? Aldrig i livet! Snacka om att jag tappade hakan. Här fick jag så jag teg.
Min tanke med den praktisk jakten, var att få dessa illaluktande fåglar att bli lite mer värdefulla, speciellt när det kommer till B-prov och framförallt för Limons del. Om jag tänkt rätt, eller om jag gjort en tankevurpa får tiden utvisa, men efter dagens kråkjakt så inser jag i alla fall att vi måste ut mer. Imorgon får vi ytterligare en chans och då tänker jag ta till mitt trumfkort – konkurrens. Eftersom terrängen är schyst, så ska jag faktiskt ta med mig Bacardi. Förutom att det blir en test på hur hon håller, så tror jag mig veta att hon kommer hämta. Om inte annat bara på ren lydnad. Den som lever får se. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar