Lilla Limpan – gårdagens lydnadstävling innehöll alldeles för många störningsmoment, för att vi skulle lyckas med vårt förstapris. Däremot tror jag faktiskt vi både fick till en ganska bra träning, samt fin känsla och det är faktiskt mer värt än alla poäng i världen.
Om vi börjar med fria följet, så är jag helt klart annorlunda mot när vi tränar – frågan är bara vad jag gör ”fel”? Jag tror att jag går mycket fortare och på något sätt är otydlig mot henne, men jag kan inte sätta fingret exakt på vad som skiljer. En sak som är säker är att vi måste träna mer uthållighet. Attityden finns där när hon förstår, nu måste jag bara förmedla det till henne på rätt sätt.
Läggandet, ja vad hände där liksom? Första gången det momentet kräver ytterligare ett handtecken, med då gör hon det i och för sig väldigt bra. Nåja, en gång är ingen gång.
Inkallningen är nog första gången hon kommer på första kommandot på tävling och då med bra fart. Ingången blir lite sned, men det bryr jag mig inte om i nuläget.
Rutan får jag ta på mig. Varför skickar jag henne när hon fokuserar på fel sak? Att hon stördes av alla gula pluttar på plan är en dyrköpt läxa, som jag får ta med mig inför framtiden. Bara för att hon inte är miljö- eller störningskänslig i vanliga fall, så får jag inse att hon är det nu och träna därefter.
Eftersom jag nu hade två nollor i bagaget, så valde jag att berömma henne på vägen in med apporten. Första gången där hon galopperar in på tävling och det ska banne mig bekräftas!
Hoppet är samma sak som rutan, dvs jag skickar när hon inte är låst på målet. I övrigt är jag jättenöjd och detsamma gäller fjärren. Hon ligger rakt och har väldigt fina uppsitt. Första läggandet är återigen mitt fel, då jag kommenderar ligg när hon tittar bort.
Allt som allt är jag nöjd med att jag höll mig till planen. Däremot måste jag bättra mig på många områden och kanske börja anamma de råden jag ger till alla andra. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar