Lördagens lydnads- och rallytävlingar närmar sig med stormsteg. För tillfället är Limpan inne i en hormonperiod och känns från och till ganska splittrad. Jag har varit i valet och kvalet huruvida vi ska starta lydnaden på lördag eller inte, men har bestämt mig att vi kör. Känner jag minsta tendens att tappa henne inne på plan, så kommer jag berömma, peppa och hjälpa för allt jag är värd.
Det är extremt viktigt att jag påminner mig själv om att hon inte är speciellt gammal och att jag inte ska sätta några orimliga krav på henne. Det är nämligen inte speciellt schyst. Den senaste veckan har vi därför backat bandet. Framförallt har jag ökat förväntningarna vid kommendering – bästa belöningen fås vid frivillig kontakt när TL säger ”framåt marsch”. Har jag med henne där, så har jag resten.
I måndags körde vi igenom tvåan med kommendering. I fria följet valde jag att ignorera TL och bara få Limon att förstå att oavsett vad som sägs runtomkring, så är det jag som förare som fattar besluten. Jag säger bara wow, vilken succéträning! Allt funkade och attityden hon visade var helt fantastisk. Får vi till det här, så sitter förstapriset som i en liten ask.
När det väl blir ”allvar”, så måste jag påminna mig om att inte börja vifta med händerna när jag ska få henne på plats. Hon blir bara osäker, eftersom jag inte gör så på träning och sedan hamnar vi i en nedåtsprial. Nej, istället ska hon få köra sina vanliga ingångar och blir det fel, så gör jag bara en stegförflyttning. Mellan momenten hade jag tänkt köra lite rally, såsom högerhandling och några snurrar – allt för att hålla kvar henne i ”arbetsmode”. Jag menar, ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar