Jag har läst det i rallytrådar förr och igår dök det upp igen – för många är det så oerhört viktigt att man som förare ser glad ut när man för sin hund, annars räknas det inte som ”rally” och bör därmed ge avdrag på helheten. Som om inte det räckte, så finns det dessutom domare i detta avlånga land som faktiskt ger poängavdrag för att föraren inte ler. Say what?! Att någon ska diktera för mig som förare hur jag bör se ut när jag träna/tävlar hund, gör mig riktigt mörkrädd. Inte nog med att man redan är fullt koncentrerad på att föra hund, vilket i mitt fall knappast gör att jag ser lycklig ut. Dessutom måste jag ”tvingas” le på kuppen för att det ska räknas som rally. Helt absurt! I alla fall om ni frågar mig.
Att från läktarplats sitta och kommentera huruvida folk och deras hundar ser ut som ösregn eller inte, gör mig faktiskt mer än en hel del beklämd. Har vi en aning om hur dessa ekipage ser ut när det tränar? Vet vi vilken typ av hundindivid den föraren lotsar runt? Kanske är det så att inte ens föraren vet det? Och framförallt – har vi någon aning om hur förare och hund ser ut under stress/press?
Den översta bilden är säkert vad många föredrar vad gäller glädje hos förare/hund, men det betyder inte att man kan applicera det på alla individer, för jag ska ger er en lite hint – en viftande svans betyder inte alltid att hunden enkom är glad. Precis som en hängande svans och en hund som släpar, inte betyder att den är ledsen. Precis som ansiktsuttrycket kan ”snörpas ihop” hos oss människor när vi koncentrerar oss, så är det väldigt vanligt att hundar både sänker sin svans och till och med slutar vifta på den, när de är fullt koncentrerade. Ska det verkligen ge poängavdrag?
Bacardi är den hunden, som jag under hela vår tävlingskarriär fått höra ”men hon är ju så glad”. Det bara för att hon steppar som om hon gick på glödgat kol och med en svans som viftar så frenetiskt så den håller på att gå av. Det ingen ser är hur stressad hon verkligen är när hon befinner sig i den sinnesstämningen. Tittar ni noggrannare däremot så kommer ni upptäcka hennes glansiga ögon, kanske till och med rinner de och om det är riktigt illa, så är hon helt blå om tungan. Men hon ser ju glad ut och bör därmed få lite extra ”rallypoäng” – eller?
Om jag då, när hon är i ”fel” sinnesstämning, skulle börja klappa händer, tjoa, tjimma eller för den delen bara få lite bubblor i bröstet, så skulle hon fullkomligt explodera. Otydlighet i hennes värld ökar stressen, vilket gör att hon börjar chansa (allt för att vara mig till lags). Chansningarna är oftast felaktiga och då blir hon än mer stressad, än sekunden innan. Tills slut går hon upp i fullständig spinn, men aldrig, aldrig slutar hon vifta på svansen, så då måste hon ju vara glad – eller?
”Monstret” Bacardi är helt och hållet skapat av mig. Jag inte visste bättre då, utan belönade en het hund alldeles för hett. Var otydlig i mina kriterier vad jag tyckte var fel och när det sedan blev fel igen, så blev jag otroligt irriterad på henne. Som ni förstår, så är det kanske inte ett helt optimalt upplägg för en sådan individ och en av anledningarna till att jag försöker förhindra andra från att göra samma misstag som jag. Det är nämligen oerhört lätt hänt, speciellt om man kört en lite mer svårmotiverad hund innan. Men jag lovar er, en hund som gått ”över gränsen” är oerhört svår att kontrollera och faktum är när man väl kommit dit, så är det inte ”roligare att dämpa, än att höja”. Det är faktiskt stunder det inte är roligt alls. Det finns många tillfällen där gråten är nära. Nära för att man inte lyckas nå fram till sin hund. En hund vars ögon rinner. En hund vars tunga är blå. Och allt detta bara för att den vill göra rätt, men är i helt fel sinnesstämning för att ta emot information.
En klok person sa en gång ”felen ni gör i hundträningen, kommer inte ni lastas för – det kommer eran hund lastas för” och det stämmer så väl. När frustrationen slår till, så är det inte Bacci jag blir frustrerad på – det är mig själv. Men det vet ju så klart inte hon om. Bubblorna i bröstet. Frustrationen. Adrenalinpåslaget. Allt det där är saker hon minns från förr, när allt blev fel, men jag inte talade om varför.
Så innan ni ”dömer” hur folk för hund på träning eller tävling, så kanske ni skulle ta er en funderare varför vederbörande gör så. Ta åtminstone en sekund och tänk till lite – innan ni börjar ropa om fyrkantiga, tråkiga ”elitförare”, hundar som ser ut som ösregn eller ”glada” hundar som viftar på svansen.
Lämna en kommentar