Idag är jag så nöjd med min hund. Vi har fortfarande en del att jobba på, men det är bara petitesser. Inte nog med att hon satt en en tia på en ganska orolig plats, hon visade dessutom att hon har förståelse för alla moment. Galet nöjd matte!
Idag var hon tyvärr helt slut och även om hon försökte sitt allra bästa, så orkade hon inte fokusera. Inget jag håller emot henne och det är bara att slå mig själv på fingrarna för att jag inte låtit henne vila ordentligt. Tuff träning, hela dagar i rastgård och lösspring i skogen funkar helt enkelt inte som uppladdning på min lilla tjej, så när vi kom till fjärren så checkade hon ut totalt. Sättandena gjorde hon fint och utan förflyttning, men ligg hade hon aldrig hört förr. Jag gjorde en snabb överslagsräkning i huvudet, antog att jag använt för många dubbelkommandon och tog helt enkelt beslutet att diska oss. Jag ville belöna ett läggande och ge henne en fin känsla, så när vi gjorde om och hon lade sig fint, så kastade jag till henne favoriten – kaninbollen. Kanske kunde jag fått en femma och då hade vi klarat förstapriset med minsta möjliga marginal, men Deas ord klingade i bakhuvudet:
”Om du skulle kunna tänka dig att göra som jag säger för en gångs skull så skiter du i allt vad som har med poäng att göra oxå så ser du till att vara den bästa hundföraren för Limon från det att ni går in till ni går ut”.
Så det gjorde jag. Förstapris må vara bra, men detta var faktiskt ännu bättre. Att hjälpa och stötta sin hund i skarpt läge. Att träna på och stärka vårt teamwork. Att vara någon min hund ser upp till. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar