Förmiddagspasset med Limpan gick precis som som jag tänkt mig. Klick och belöning när hon var i rutan, nytt skick med ställande och ett avslutande skick med klick-belöning. Inget nos och ingen ”olydighet”. Detsamma gällde apporteringen. Fina greppanden och även om tempot inte är det allra bästa, så kommer hon i alla fall direkt in och avslutar perfekt. Nöjd matte helt enkelt.
På eftermiddagspasset så skulle jag bara testa att flytta rutan. Inte nog med det, jag valde dessutom att skicka henne förbi ”rutangropen” där belöningen brukar ligga. Självklart springer hon dit, istället för in rutan. Lyckas efter några försök få henne dit jag vill, men det var naturligtvis inte en optimal uppladdning inför morgondagen.
Gick till bilen och hämtade en kaninboll, lade henne plats utom synhåll i backen och flyttade rutan än en gång. Ett litet hål för kaninbollen och sedan hämtade jag Limon. Första skicket slarvade jag, eftersom jag såg att hon fokuserade på den gamla ”rutan”, så det var bara att kalla tillbaka henne igen. Nästa skick testade jag istället att rikta henne mot rutan, såsom jag riktar inför ett linjetag.
Det funkade fint och efter ytterligare några skick, tror jag vi rättat till statistiken. Eller jag hoppas det i alla fall. ”Jag ska bara…” funkade inte för Alfons Åberg och ”jag ska bara” funkar sällan för mig heller. Det gäller bara att komma ihåg det i stundens hetta. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar