Igår hade jag ett sådant där pass, som man redan innan man börjar träna, borde lagt ner. Ni vet det där när känslan i bröstet är felinställd och hur mycket man än försöker, så går den inte att ändra på. Sedan jag påbörjat min bioresonansbehandling, så har jag verkligen varit förskonad mot den där stressade känslan i bröstet, men med nya behandlingsområden, så verkar den ha triggat en ”öm” punkt. Jag borde inte tränat igår, men jag gjorde det ändå.
Och ska vi vara helt ärliga, så hade det nog inte spelat någon roll hur bra det hade gått. Känslan hade inte infunnit sig ändå, så det kanske trots allt var bäst att det inte gick speciellt bra. Det hade varit enormt orättvist mot hundarna om de lyckats med sina uppgifter och jag ändå inte varit glad. Na well, några guldkorn lyckades vi ändå med. Guldkorn som jag verkligen kan uppskatta idag.
Limon var först ut och den fina känslan i fria följet var som bortblåst. Hon var inte med i en enda start och ju fler misslyckade starter, desto osäkrare blev jag. Kanske borde jag insett att ”en gång är ingen gång” och lagt ner det, men det gjorde jag naturligtvis inte. Som tur var hade jag med mig Lasse, som stoppade mig från att eventuellt skapa ett problem vi aldrig haft.
Som tur var avslutade jag och Limon med en riktigt fin ruta, där hon sprang raka vägen in (trots att hon inte sett mig lägga in en belöning) och även en fjärr där hon satte sig rakt och distinkt på lite drygt fullt avstånd. Duktiga lilla hund! Håller bara jag ihop, så kanske vi kan fixa det om två veckor.
Xantés och mitt pass började precis tvärtom, dvs hur bar som helst. Han gjorde jättefina kon- och rutskick med rätt fokus. Att dessutom springa mot en okänd, morrande hund, dold bakom draperiet, visar på en enorm tilltro till sin matte. Fina gryn!
När vi sedan skulle testa av vittringen, så började det krångla. För het så lyckades han inte koppla näsa till hjärna och tog för snabba beslut. Valde då att göra en hög med pinnar, sätta mig nära och när farten var borta, så funkade det varje gång. Bara att backa bandet och öka säkerheten.
Avslutningsvis skulle vi köra dirigeringapportering, men jag borde insett att det inte skulle funka. Xanté är allt för känslig för min sinnesstämning och när han blir osäker så chansar han antingen, eller så gör han inget alls. Inte bästa avslutet på ett träningspass, men det var det vi fick. Det blir till att ta nya tag idag – ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar