I onsdags var vi i Halmstad Hundarena, tillsammans med ett gäng träningssugna lydnadsnördar. Här erbjöds vi ny tävlingsledare och lite publik, vilket resulterade i grymt bra störningsträning och ett ypperligt tillfälle att köra igenom Limpan i tvåan.
Note to self – lägg inte in köttbulle i rutan så att hunden ser det. Det skapar enorma låsningar under resterande program.
Tycker nog allt att vi har en ganska bra helhet (speciellt om man betänker att vi bara tränat i 4.5 vecka), men samtidigt en hel del detaljer som måste putsas till, så när jag och Lasse hyrde en halldel i arenan, så låg fokuset på fria följet och apporteringen.
Vad gäller fotgåendet så kändes det mycket bättre. Ända ”nackdelen” är att hon efter våra vänstersvängsträningar, börjat överkompensera med rumpan och hamnar snett bakom mig i halterna. I övrigt var känslan fin och fokuset likaså.
Apporteringen funkar ju inte alls som jag tänkt och det visar bara att bara för att man har en retriever, så kommer inte apportering automatiskt. Hon reagerar precis likadant som när vi introducerade dummies och vilt, ”Ja, den ligger här. Vad ska jag göra?”. Istället för att försöka lösa problemet ”momentmässigt”, så valde jag jakt- och kamplek. Hetsade henne och skickade på ”yah” och så fort hon greppat och vänt in, så berömde jag och avslutade med kamp. Naturligtvis med apporten som kampleksak. Sista skicket blev riktigt bra, så jag tror nog bara vi behöver köra några pass till, för att det ska sitta.
Även Xanté fick lite träningstid och här låg fokuset på dirigeringsapportering. När vi tränar själva så har jag ju ingen möjlighet att få till retningen som en tävlingsledare tillför, när denna lägger ut apporterna.
Här ville jag belöna upp konskicken, fast att dragningen låg ute vid apporterna och de första skicken tänkte han inte konen överhuvudtaget, utan satte full spätta mot mittapporten. Visst, jag hade säkert kunnat få stopp på honom, men jag vill inte belöna feltänk, så det var bara att göra om och göra rätt. Dagens guldkorn var helt enkelt när jag skickade honom på vänskerapporten och när han på vägen ut tittar på mitten, men väljer bort den. Lycka!
Sedan var tanken att nöta konskick, efter att Lasse varit ute och petat på apporterna. Tyvärr gick han upp mer och mer i stress, började chansa och tillslut sprang han inte ut alls. Tack vare Lasses påpekande, så stoppade jag bort kampleksaken. Istället fick han springa ut och runda konen och som belöning springa tillbaka till mig, för att göra om igen. Jackpotten blev att få hämta en apport, men bara om han gjort ett fint konskick. Inte ett fel! ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar