I lördags var det skyddsjakt på flyget och i söndags var det fasanjakt i Danmark. En topphelg för både hundförare och hund. Inte speciellt många apporter, men de vi fick var riktigt bra och sådana apporter som gav hundarna självförtroende och en push i rätt riktning.
När vi, genom ett ymnigt snöfall, körde ut mot flyget i söndags, så var vi redan inställda på att det troligtvis inte skulle skjutas speciellt mycket vilt, men samtidigt så såg vi fram emot en härlig halvdag med massor av frisk luft.
När det sedan började ljusna, så lättade även snöfallet och kylan var så där alldeles lagom. Ni vet när det biter lite i kinderna, men utan att man fryser. Vi placerades ut på ett långt led, för att påbörja trampjakten (man ”trampar” upp viltet som ligger framför och trycker) och sedan började vi långsamt gå framåt. Blicken spänt fäst framåt, för att avslöja minsta rörelse i snön.
Trots att vi såg många harspår, så verkade själva hararna befinna sig någon annanstans och de vi såg gick antingen upp alldeles för långt fram, eller rusade bakåt när vi gått förbi. Som vanligt lyckades jag placera mig på fel ställe och den enda haren som sköts på första vändan, var på den platsen som jag precis lämnat. Som tur var fick vi möjlighet att testa den varma haren på Limon. Ett viltslag som hon tidigare inte provat på.
Första gången lade jag den i för lite djup snö och när Limon inte visste hur hon skulle greppa den stora haren, så borstade jag undan lite pudersnö och skickade igen. Den här gången var det inga betänkligheter och hon kom stolt in i full galopp. Duktiga lilla höna!
Xanté och husse, som befann sig på en annan kant, fick tyvärr inte någon apport på hela dagen. Däremot fick även de möjlighet att testa att apportera nyskjuten hare i efterhand och det var inga som helst tveksamheter.
När vi närmade oss slutet av jakten, så började jag inse att vi nog inte skulle få chansen att testa Limons arbete direkt efter skott, men i de sista skälvande sekunderna så stötte Limpan upp en hare. Jag lyckades stoppa henne, så att skytten på vår högra sida kunde skjuta och trots att det gick av skott precis bakom ryggen på henne, så bekom det inte henne överhuvudtaget.
Haren fick ingen ordentlig direktträff och eftersom jag inte visste hur illa skadad den var, så skickade jag Limon direkt. Nya skott från skytten på vår vänstra sida bromsade haren såpass mycket att Limpan hann ifatt och kunde ta den innan den smet ut genom stängslet. Trots att den var skadeskjuten och trots att Limon aldrig testat att hämta en ”levande” hare, med allt vad det innebär, så visar hon återigen vilka fina instinkter hon har. Pytteskinn!
I söndags bar det av till Danmark. Fasanjakt för Xanté och mig, med förhoppningen att stärka vårt samarbete efter de senaste jakternas ”farthinder”. Det började väl inte toppen, då jag skickade honom på en skammad fasan i ett hägn. Han påbörjade förföljandet fint, men när jag hörde hur han rammade fårstängstängslet, så mindes jag vår förra konflikt och jag tänkte att ”nu ska jag hjälpa honom”.
Na well, det blev väl inte riktigt så. Den ena förarmissen var att komma ihåg riktmärkena, så jag tappade ganska snabbt orienteringen och den andra var att bli irriterad på honom. En ganska fatal kombination och sämsta tänkbara start för oss.
Som tur var vände turen för oss och på nästa såt fick han en lagom svår apport, där fasanen gick ner 30-40 meter framför honom i vassen och den apporten blev riktigt bra. Puh!
På näst sista såten ställdes vi upp framför ett fårstängsel, men efter att första fasanen skjutits, så insåg jag ganska snabbt att vi stod på fel sida. Det var bara att hiva över Xanté, för att hämta fågeln och när sedan fågel nummer två även hamnade på ”fel” sida, så hoppade jag över själv.
Här var den största utmaningen de täta björnbärssnåren och medan Xanté tryckte sig igenom för att hämta sin apport, så lyckades jag stupa baklänges ner i de taggiga snåren. På något sätt lyckades jag krångla mig upp och igenom utan några större olyckor.
Under tiden hade Xanté hämtat sin apport (och i och med han inte hade sett att jag hade flyttat på mig), så jobbade han sig tillbaka mot fårstängslet, genom de täta taggbuskarna. När han blev varse om misstaget, var det bara att vända om och trycka sig bakåt mot mig igen. Han fastnade flertalet gånger, men gav inte upp utan krigade på som en sann hjälte.
De efterföljande apporterna landade alla bakom en ”vägg” av björnbärsris. För att nå dem var han tvungen att kämpa stenhårt på vägen ut till dem och ännu hårdare på vägen in – nu med en apport som trasslade in sig i riset. Fyra tuffa apporter senare och en enorm boost för hans självförtroende, avslutade vi jaktsäsongen på topp! Wiiieee!!!
Lämna en kommentar