Nyårsafton – en dag med mycket blandade känslor. Själv är jag minst sagt fascinerad över hur man kan spendera tusentals kronor på något som skrämmer skiten ur både två- och fyrbenta, bara för att det ”hör till”. Eller hur man i Hallands Posten ena dagen gör ”bäst-i-test” för fyrverkerier och dagen därpå gör ett reportage om raketrädda hundar. I min värld går det inte riktigt ihop.
Att sedan någon i grannskapet väljer att smälla av ett fyrverkeri redan klockan 17.00, gör mig rent ut sagt rosenrasande. Inte nog med att Havana förra året var helt panisk större delen av kvällen och natten, jag har dessutom ett hundpensionat fullt med hundar och en gäst med en fyrverkeripåverkad hund på vårt B&B. Hur i h-vete ska man kunna planera säkra promenader om folk inte ens kan hålla sig till tolvslaget?! Och då pratar vi om folk som själva har djur. Höjden av egoism och jag hoppas att ni i er okunnighet (eller om det är ignorans) aldrig behöver uppleva den skräcken, som många djur gör. Det skulle jag nämligen inte ens önska min värsta fiende.
För egen del var det med skräckblandad förtjusning, som en stillsam nyårskväll tillsammans med Lasse & hundarna, inleddes. Förra året vankade en stressad Havana av och an i huset hela kvällen (detta trots att ingen av våra andra hundar reagerar på smällare eller raketer) och det hela eskalerade till en natt fylld med panik. Hur skulle det bli i år?
Det visade sig att gårdagen skulle vara ett kvitto jag inte ens vågat hoppas på, för även om vår icke så genomtänkta granne brände av en salva precis i närheten, så brydde sig Vannis inte överhuvudtaget. På kvällskissen runt 21-tiden, så kunde Havana lugnt uträtta sina behov och även om hon var obekväm med smällarna, så var hon inte rädd.
När vi sedan gick till sängs runt 23-tiden och stängde av tv:n, så märktes det att hon blev stressad av det ökande fyrverkerierna. För att dölja ljudet från alla raketer, så satte vi igång tv:n igen. Förra året gjorde det ingen som helst nytta, men i år så lugnande hon ner sig i stort sett direkt och inte nog med det, hon somnade till och med!
Jag kan med säkerhet säga, att utan Karins bioresonansbehandlingar, så hade jag fått spendera ytterligare ett år i källaren med en skräckslagen hund. Jag har haft turen att lära känna Karin och ta del av hennes kunskap, många andra därute har inte den möjligheten och lever alltså under vidriga förhållanden, bara för att folk måste smälla smällare eller skjuta upp tusentals kronor i luften. Människor som inte bryr sig om andras välmående, utan bara ser till sina ”rättigheter”. Och dessutom skiter fullkomligt i när man får och inte får skjuta raketer.
Om ni nu måste smälla, kan ni åtminstone inte göra det lite enklare för era medmänniskor och deras fyrfota vänner? Ge dem andrum så att hundarna kan få kissa och bajsa i lugn och ro. Fundera ett tag på hur det skulle kännas att inte våga gå på toa på flera veckor. Att skräckslagen ligga på ett kallt källargolv och med blå tunga flämta efter luft. Och att som djurägare bara se på, utan att på något sätt kunna förklara för sin vän att det inte är någon fara. Att de inte kommer dö. Att allt smällande bara är för en del människor egna höga nöje.
God fortsättning allesammans!
Lämna en kommentar