Igår mötte jag upp Pia och Camilla för lite lydnadsträning i Halmstad Hundarena och med tanke på isbitarna som flög runt i luften, så kändes det extra lyxigt att ha möjligheten att träna inomhus. Limpan kanske egentligen var alldeles för trött (efter den hektiska helgen med tävling och två dagars jakt) för ett träningspass, men jag kände ändå att jag ville testa de nya momenten.
Först ut var rutan och min inlärningstanke med boll, funkar inte så bra på mattan inne i arenan, så då måste man tänka om. Istället för boll så placerade jag en godisbit i rutans bakre mitt och skickade henne på ett ”varsågod”. Ja, eller det var i alla fall min tanke. Istället satt hon lite ”Ferdinandlikt” lydigt kvar och väntade. Inte ens när jag tog till Xanté som extra retning (satte honom jämte och testade skicka båda två samtidigt) så gick hon utan ett handtecken. Gah!
När det gäller moment som exempelvis rutan, så vill jag att hundarna ska ladda järnet. Ännu bättre är om de är lite olydiga och tjuvstartar – allt för att sno den åtråvärda belöningen. När hunden, i det här fallet Limpan, är för grundtränad i stadga, så blir det uppenbarligen ett problem. Det är inte det att hon inte gillar belöningarna, för det gör hon verkligen, men samtidigt är hon van från jakten att skickas med handtecken, vilket troligtvis resulterar i att hon väntar på det här med. Na well, vad vore ett träningspass utan utmaningar?
Om man bortser från passets ”minus”, dvs den lydiga biten, så fick hon en ganska fin uppfattning om var i rutan hon skulle vara för att få belöning. Jag testade nämligen att skicka henne dit med hjälp av handtecken (utan någon belöning liggandes i rutan) och hon sprang till exakt samma punkt varje gång – bakre mitten. Nu ska jag alltså försöka pussla ihop gårdagens minus med gårdagens plus och än en gång utmana mina grå för att hitta ytterligare en variant på inlärning. En till lyckliga lydiga hundar. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar