Andjaktspremiär för lilla Limon idag. Tack vara alla stormar och allt regn så var ån fylld till bredden med strömt vatten och med tanke på hur hon ”finsimmat” på Halmstad Hundsim, så fanns det naturligtvis en viss tveksamhet hur hon skulle klara av det. Inte jättekul att behöva hoppa ner i vattnet och fiska upp en drunknande hund.
Jag hade inte behövt oroa mig. Med jaktinstinkterna så väcktes även simtekniken. Första anden jag skickade henne på var skammad. Inte tillräckligt frisk för att dyka, men samtidigt pigg nog att försöka komma ur Limpans grepp. På vägen in såg jag hur den upprepade gånger bet efter henne, men hon bara knep ihop ögat och simmade på. Galet imponerande!
På andra och sista såten så hade jag även med Havana. Jag närde ett hopp att det skulle funka. Så här i efterhand så kanske jag snarare grep efter halmstrån. Inga problem att gå med de andra hundarna och skyttarna. Heller inga att ställa upp vid åkanten, men när skotten brann av så blev det för mycket för henne och jag provade att lugna henne.
Medan vi väntade på den ”perfekta” apporten så fick hon lite godis och hade hon inte tagit godiset så hade jag nog heller aldrig skickat henne, men när en and så lämpligt damp ner rakt framför näsan på oss så chansade jag. Kanske hade det funkat om om inte funnits, för till en början hade hon faktiskt fokus på uppgiften.
Tyvärr valde alla änder att i samma ögonblick flyga över oss, vilket resulterade i att det sköts massor och änderna bara regnade ner i ån. Havana blev splittrad, valde till en början mellan två änder, men sedan blev det för mycket för henne. Hon kravlade sig upp på andra sidan ån och flydde mot bilen.
Eftersom jag inte hade en chans att hinna ikapp henne så jobbade jag och Limpan vidare. Jag är så tacksam för den hunden! Allt kommer naturligt för henne och hon tänker inte, utan bara gör. Hon listade snabbt ut att det skadeskjutna änderna gömde sig i strandkanten och tog sig i från lodräta strandbanker för att hämta hem apporterna. Älskar henne så otroligt mycket – lilla Limpan.
Efter avslutad jakt gick vi ner med Havana till ån igen. Hon fick två markeringar med en dummie och även om nu jakten inte gick som jag tänkt, så hade hon i alla fall inga kvarstående rädslor. Hon jobbade glatt och villigt fast det var jobbigt och det fanns inte en antydan till flykt. Härligt!
Tankarna som funnits på att eventuellt använda henne i avel, är naturligtvis skrotade. Jag kan inte stå för den typen av mentalitet och konstigt nog är jag faktiskt ganska tacksam att det gick som det gick. För hade jag enbart gått på den enorma skillnad jag sett här hemma, så kanske vi faktiskt hade tagit en kull på henne och det hade varken varit bra eller något jag hade kunnat stå för. Allt har en mening…
Lämna en kommentar