I fredags var vi och apporterade i Danmark och om förra jakten var ”upp” vad gällde mitt och Xantés samarbete, så var denna verkligen ”ner”. Vi lyckades placera oss på ställen där det inte hamnade så mycket fågel och när jag väl skickade honom så fick jag plocka tillbaka honom allt för många gånger, då någon annan skickat på samma fågel. Inte suveränt för en mjuk hunds självförtroende.
På andra såten hamnade jag och Xanté vid vassen, en terräng som kanske snarare är Tilas område än hans, men vi gjorde vårt bästa. Eller snarare så insåg jag först i efterhand att han gjort sitt bästa, medan jag trodde han fjantade runt. Skickade in honom på ett antal skammade fåglar och till en början letade han ordentligt, men när han kom ut tom efter ett antal skick där jag visste att det skulle finnas fågel, så blev jag frustrerad. Vad jag hade missat var att det på baksidan av vassen fanns ytterligare två apportörer och troligen hade de hämtat in de fåglarna jag skickade honom på.
På näst sista såten var hans självförtroende i botten. Jag skickade honom på en apport ute på fältet, men efter knappa tjugo meter vände han sig om som att fråga ”är du säker på att den är min”. Efter ett stöttande ”yah” så sprang han vidare, men hade då hade han naturligtvis tappat nedslagsplatsen. Dock jobbade han fokuserat ute i området och efter ett tag hade han hittat den skammade hönan. Lycka!
På den såten fanns även ett mindre skogsparti där ett par fåglar landade. Valde att skicka honom på dessa, men det var precis som det tog stopp en bit in i skogen och han vände och kom tillbaka. Självklart blev jag återigen irriterad på honom och en frustrerad matte jobbar inte så bra ihop med en hund som Xanté.
När jag väl älgade in i området för att visa att jag hade rätt, så höll jag på att stå på örat över ett i stort sett osynligt stängsel. Xanté hade säkert sprungit in i det och tyvärr smälte det in såpass bra, att det nog var mer eller mindre omöjligt för honom att bedöma höjden. Kanske hade han försökt och misslyckats, vad vet jag. Det jag vet är att jag måste lära mig att släppa mina hjärnspöken. För trots att en ljus golden på jakt syns tydligt bland de svarta hundarna och en som kommer in tom utmärker sig å det allra grövsta, så måste jag lära mig att lita mer på min hund. Det är a & o när det kommer till apportering. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar