Vi må ha fått en nolla på gårdagens debut, men fy f*n vad nöjd jag är med min lilla Limpa! Vi har fått fantastiska kvitton på var vi står i vår träning och det bästa av allt är att det verkligen lönar sig att börja i rätt ända, dvs fotgående och stadga. Här har jag en tjej som inte ens är 1.5 år och ändå litar jag fullt ut på att hon går vid min sida och är stadig i skott och kast. Vi behöver fortfarande jobba på förståelsen för det fria söket, samt att bli mer frimodig vid svårare igångar i vatten, men det är ju bara detaljer. Helheten? Den är lysande!
Provupplägget som sådant var väldigt roligt, men precis som i Xantés fall, så var det för svårt Limon med tanke på den kunskapen hon har i nuläget. Hade jag haft en mer genomtränad hund, så hade vi kunnat glänsa. Nu glänste hon nog mest för mig och ska vi vara ärliga så är det gott nog.
Provet började med en enkelmarkering som landade i högt gräs. Här kunde man verkligen inte lösa uppgiften genom att springa, utan hundarna var tvungen att vara fokuserade och sänka farten när de väl var i rätt område. Limon gjorde allt rätt, fast väl ute i området så blev hon störd, vilket i sin tur gjorde henne osäker. När hon vände hemåt valde jag därför att kalla in henne, skicka om och då spikade hon den. Efter det så var det en kortare transport till nästa markering, som hon gjorde klockrent.
Markeringsarbetet på land, följes av en transportsträcka ner till vattnet, där vi fick två lite klurigare enkelmarkeringar. Motljus (i alla fall på eftermiddagen) och diffusa kast gjorde att hundarna var tvungna att vara observanta på nedslagsplasket. Igången i vattnet var lite brant och vi skickade en bit uppifrån land, så min farhåga var att Limon skulle ”strandragga”, dvs springa fram och tillbaka på stranden för att hitta ett bättre ställe att gå i på, men hon förvånade mig faktiskt att välja rakaste vägen, om än försiktigt.
Halvvägs ut till första apporten, som landade dolt bakom en udde, så var det ett stråk med näckrosblad. När Limon inte hittade sin fågel där, så vände hon in igen och eftersom vi inte har någon dirigering, så fanns det heller ingen idé att försöka trycka ut henne. Jag valde istället att ta in henne, skicka om och sedan stötta henne på vägen ut med ”yah” och berömma med ett lugnt ”bra” när hon hittade fågeln. Är så himla stolt över att hon litar på mig, trots att hon faktiskt är ganska osäker och därmed får belöning genom att hitta sin fågel.
Markering nummer två var lika diffus, men med ett tydligare plask. Den här gången hamnade anden på andra sidan ön, vilket innebar att hundarna skulle gå från land-vatten-land-vatten. En rolig utmaning istället för de vanliga enkelmarkeringarna på blank vatten. Även här gick Limon raka vägen i och simmade målmedvetet mot ön. Väl uppe på ön så fastnade hon lite, men med lite stöttning hittade hon sin fågel och lämnade av fint i hand. Galet nöjd!
Avslutningsvis hade vi söket – vår akilleshäl i nuläget. Under transporten dit kom ett skott och efter det skulle hunden skickas, medan man som förare sedan följde efter skytten och ställde upp på sin rätta plats.
Jag skickade Limon och hon for iväg som ett skott och hittade ganska snabbt en and – ett vilt som många hittade först långt senare in i söket. Ganska snabbt fick vi även in vilt nummer två, men sedan blev det för svårt. Kombinationen av ett avgränsande dike och Limons osäkerhet för uppgiften, gjorde att jag fick skicka om ganska många gånger. Tycker dock att jag stöttade henne bra och faktum är att hon tog sig över diket ett antal gånger och väl över så jobbade hon i både djup och bredd, vilket resulterade i funna vilt. Bäst av allt var spontana, snabba upptag på allt hon hittade och när hon plockat upp ett vilt, så låg fokuset på att så snabbt som möjligt komma in till mig och lämna av.
Jag valde att under provets hela gång, stötta och berömma mig hund. För mig är det viktigare med en bra minnesbild, snarare än ett bra pris och efter avklarat prov så fick vi faktiskt fina lovord från domaren. Min förhoppning är att vi kan få komma med på lite fler jakter i höst, för det finns inget ställe som hundarna lär sig så mycket och så snabbt, som när det är på riktigt. Lite andjakt vid åkanter och jag tror att vattenigångarna sitter. Till våren åker testar vi igen och då ska ettan förhoppningsvis sitta. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar