Då var Xantés öppenklassdebut i Sverige avklarad. Ett mycket trevlig upplägg, som för en genomtränad hund inte ska vara några större problem. För min och Xantés del skulle det däremot krävas en del tur, vilket vi tyvärr inte hade idag. Trots detta är jag fantastiskt nöjd med min lilla kille och det är ju det som räknas. Att vi dessutom fick beröm för hans sökarbete, ja det är ju bara grädde på moset.
För vår del började provet med en dubbel på land, men först efter att vår parkamrat bärgat landdirigeringen. Den första fågeln landade ute på fältet, medan den andra hamnade på andra sidan en hög stengärdsgård. Första fågeln (den sist kastade) var en spik och på den andra fågeln hamnade han lite fel i linje, men kom snabbt på sig, jobbade hem och hittade kråkan utan problem.
Efter att vår parkamrat gjort sitt sök, så gick vi vidare till vattnet. En vattendirigering på andra sidan ”pölen” skulle hämtas in och tyvärr hade vi många faktorer emot oss. Vi stod en bit upp på land, vilket gjorde att han tvekade i strandkanten. Efter lite ”tryckande” så fick jag ut honom, men nästan genast fastnade framtassarna i lite vass och efter alla hans hemska vurpor, så är det något som stör ut honom och i kombination med ej färdiga dirigeringar, så fick vi inte hem anden.
Näst på tur var den dubbla på vatten och bara passiviteten fram tills dess, gjorde denna uppgift till ett av dagens guldkorn. Parkamratens hund, liksom Xanté, fick jobba en hel del för att få in sin dubbelmarkering/dirigering, vilket gjorde att det var massor av blås och plaskande i vatten. Som gjort för att framkalla pip, men Xanté satt tyst och fokuserad under hela tiden.
Tanken var sedan att skott och kast skulle ske när parkamratens hund greppat ”dirigeringsanden”, men på grund av motljuset så gick det inte se upptaget och när hunden sedan valde att välja ”markeringsvägen” tillbaka, uppstod ett dilemma. Skulle man skjuta och kasta trots att hundarna skulle komma att möta varandra? Japp! Även här är jag otroligt nöjd med Xanté. Tack vare solen som speglade sig i vattnet, så kunde inte hundarna se kastet, utan de fick lita enbart på sin hörsel. När han sedan mötte den andra hunden med en and i munnen, så var det precis som att han trodde att den tagit hans markering och vände in igen. Som tur var kunde jag stötta honom och tillsammans fick vi in båda änderna.
Söket var den del som verkligen gjorde min dag. Pytteskinn över hela kroppen! Han jobbade med fart och stil, använde sig av vinden, jobbade både i djup och bredd, samt hade upptag som man kunde döda för. Han fick mycket beröm av såväl domare, som publik . Domarkommentaren ”Det är härligt att se att han springer fortare in än ut. Lite som han vill säga, kolla här morsan vad jag hittade!”, är nog det som värmde allra mest. Det, eller det faktum att vi fick höra att det hittills var helgens snyggaste sök. Wiiieee!!
Avslutningsvis fick vi hämta in en landdirigering. Kanske inte det mest effektiva arbetet, sett till uppgiftens svårighetsgrad. Som sagt ett mycket bra provupplägg, men i dagens läge lite för svårt, i alla fall för oss och det är bara att jobba vidare. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar