Sitter här och bara ler över dagens fina jaktträning. Dels har vi Limpan som går från klarhet till klarhet, dels har Xanté gjort sina bästa dubbelmarkeringar någonsin.Det i kombination med hans fina dirigeringar häromdagen gör att jag känner visst hopp om fina resultat på B-provet om några veckor.
Först fick Limon ett par vattenmarkeringar. Den här gången med betydligt enklare vatten, än den tjocka vassen vi tränade i sist och det känns härligt att det inte fanns några som helst tveksamheter att gå i. Markering nummer två missade hon nog, men jag lyckades både stötta henne över vattnet med några ”yah”, samt att dirigera henne åt vänster längs strandkanten, när hon väl var över på andra sidan. Galet. Duktiga. Lyhörda. Lilla. Hund. Vi testade även att lägga ut en memory. Eftersom hon inte vet vad som är ”svårt” eller vilket avstånd som räknas som ”långt”, så skickades hon på ett c:a 70 meter långt linjetag genom terrängskiften. Nemas problemas!
De flesta markeringsuppgifterna löste hon fint (däremot fick vi kasta om en, så hon fokuserade för mycket på en av de andra hundarnas markering) och avlämningarna är ”to die for” och avslutningsvis fick hon ett sök där Dea kastade ut fyra fåglar – ett i varje hörn av sökrutan. Detta var första gången jag kunde skicka ut henne upprepade gånger utan att hon blev osäker på sin uppgift. Hon tog ny mark, sökte med ett ypperligt tempo för terrängen och följde upp varenda vittring.
Xanté fick som sagt träna på dubbelmarkeringar. Den första dubbla var landade i en slyig uppförsbacke och vinkeln mellan apporterna var generös. Det som var häftigt att se här, var att trots att den sist kastade hamnade på hans vänstra sida och därför borde ha en ganska stor retning, så var han helt fokuserad på att hämta den högra först. Här trodde jag att han kanske skulle glömt den sista, men icke. Spik på den med!
Dubbel nummer två hamnade på linje i motljus. Först kastad var närmst och det innebar svårigheter. Jag fick gå in och stoppa honom och det i sig var inte så svårt. Däremot fick vi problem när han skulle hämta den längs ut. Han var nämligen helt övertygad om att han hämtat den och letade alltså efter den närmsta, vilken han ju redan levererat till mig. Efter lite övertalning och några omskick så fick jag tillslut in den. Trägen vinner helt enkelt.
Sista dubbeln var ute på ett öppet fält helt utan referenspunkter. Personligen trodde jag att den skulle bli allt för svår och att jag skulle behöva gå in och stötta honom, men han visade verkligen var skåpet skulle stå. Föll ner i vind på båda markeringarna och spikade dem. Pytteskinn över hela kroppen. Wow! ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar