Idag var det vattenträning och för att inte göra det allt för svårt, så valde vi att åka till Påarp och utmynningen av Fylleån. Tanken var bra, men det vi inte hade tagit med i beräkningen var all uppvuxen vass. Det gjorde simningen extremt tuff och för en hund som Limon, som knappt jobbat i vatten alls, så kändes den stundom ganska oövervinnerlig. På en av vattenmarkeringarna så höll hon dels inte på att komma över på andra sidan, dels så kom hon knappt upp på land igen. Den bärgade anden fastnade i vassen och hunden håller på att sjunka, men tro inte för en sekund att hon tänker släppa sin apport. Däremot ville hon inte riktigt gå i igen efter den pärsen. Helt klart förståeligt, så efter att någorlunda löst upp ”vassproblemet”, så flyttade vi till ett område med enklare område. Här fick hon markeringar med både and och fiskmås. Spontana upptag och fina avlämningar. Bättre än så blir det inte.
Vi valde även att köra ett sök i sanddynerna. Idag utmanade vi genom att ha två vilt ute i söket samtidigt. Utmaningen i sig låg inte så mycket i en rädsla för att hon eventuellt skulle byta vilt, som att hon frimodigt skulle ge sig ut och söka igen. Det var inga som helst problem. Hon letade mer än gärna, men även idag hade hon svårt att bestämma sig om det var jag eller Dea som skulle ha funnet vilt.
På ett av skicken var jag helt övertygad om att hon nobbade rapphönan, men efter idogt letande från Limons sida så insåg jag att så inte var fallet. Det hon hade fastnat i var en viltlega som uppkommit av att Dea lagt ner vilt medan hon kastade ut en annan fågel och när hon väl hittade rapphönan, så plockade hon upp den direkt. Vad har vi lärt oss av detta? Lita på din hund! ”Hur svårt kan det va?!”.
Nu blir det jaktvila några dagar, för att låta alla fina resultat sjunka in och mogna. Till helgen blir det rallylydnad.
Lämna en kommentar